COWI - Och jag bara tuffar på.....

Nu tänkte jag ta en paus från min Mellanösternstory och prata lite "nutid". 

Vad pågår i mitt liv just nu?

Jag har kommit fram till att jag uppnått "MAX" av vad som kan uppnås på denna adressen jag bor på just nu. Jag bor i en stadsdel i Hamburgs mitt tillsammans med en killpolare och har gjort sedan januari 2010. På dessa 2 åren har jag fått ett jobb jag trivs med och härliga vänner samt en hel del livserfarenhet. Jag har bla. träffat 2 underbara människor som kommit att betyda mycket för mig. Min Sally "Ciwi" och min pojkvän. Redan innan jag träffade dessa 2 så visste jag att jag inte ville bo i denna lägenheten så länge till. Jag trivdes inte och blev bara nervös av att tänka på framtiden, speciellt om den skulle innebära att jag bodde kvar här och åldrades utan mer upplevelser och nya erfarenheter. 

Jag kände mig inlåst och ensam så varje gång jag kom hem från jobb och var ensam hemma så drack jag öl för att dämpa ensamhet och andra känslor. 

Nu på vårkanten så växte sig olika tankar sig större och större i min hjärna och de kom oftare och oftare, vilket gjorde det svårare och svårare för mig att ignorera dem. Tänk om jag skulle slå sak i saken och bara förändra mitt liv? Är man inte nöjd så är det väl en förändring man måste jobba på eller? 

Sagt och gjort! Min arma själ strävade efter annat och varför låsa sig fast här när man kan flytta och så fick det bli! 

Igår sa jag upp min lägenhet och ska vara ute före 1 november. Jag har 3 månader på mig att sälja och ge bort mina saker, packa mina kläder i en resväska och ge nycklarna till hyresvärden.

Världen är öppen och mottaglig om man öppnar sitt sinne. 

Ingenting är omöjligt.

 "Vart ska du bo?", är en fråga jag ofta får höra. 

Jag brukar säga sanningen då. "Ingen som helst aning, men det löser sig nog med tiden." Ett galet svar men som är typiskt mig. Jag har lite svårt för att planera saker i förväg, på nåt sätt så saknar jag en administrativ sida av min hjärna och brukar oftast flyta med vågorna till jag ser en lösning och då hoppar jag på den. Jag frågade min snubbe om jag var "crazy" och han svarade bestämt nej, att det var jag absolut inte utan det var alla andra som var det. Ok, bra svar från honom och det gjorde mig lite smått orolig för endast en crazy person skulle sagt så haha. I vilket fall så är inte planering min starkaste sida så även om jag berättar ursprungsplanen för er så kommer den säkert ändras åtskilliga gånger innan november månad. I dagens läge ser det iaf. ut som att jag säger upp mitt jobb och tar min resväska och flyttar till Kuwait med min karr. Förra veckan var det Dubai som var aktuellt så det är mycket möjligt att det är Kina som står på kartan nästa vecka haha. Jag bestämmer inte eftersom jag inte har sån bra erfarenhet som honom utan jag är bara "Det lilla blåa tåget" som bara tuffar på så den som lever får se!

Tuff, tuff :)

COWI - Mellanöstern Del 6

Framme i Kuwait City!

Det första som skulle ordnas var mitt VISA så jag följde strömmen tills jag var framme vid rullbanden.
Det gick oerhört smärtfritt förrutom att en pytteliten arab kom fram och knyckte min resväska och jag blev helt paff och bara glodde på honom.....och ryckte tillbaka väskan!!
"Jag ska hjälpa dig att bära", sa han då och ryckte tillbaka den!
"VA!?!", sa jag....varför det? Du är mycket mindre än mig så det ser jag absolut ingen poäng med så ge mig gärna min väska tillbaka för jag kan ta hand om mina egna grejer...sorry"
Den lille mannen försvann snabbt och jag tog ett extra krampaktigt tag om min resväska *shit*


 Jag fick trevligt bemötande av arabiska tullen.

"Sverige", sa tullaren till mig och log.
Jag nickade nervöst till svar.
"Zlatan", sa han sedan och gjorde en tumme upp.
"Japp" svarade jag och log mot mannen och fick mitt formulär.
Jag fyllde i formuläret och han stämplade pappret och jag var godkänd som turist i deras lilla land.
Allt som allt tog det ca 5 minuter och smidigare kunde det inte gått. På vägen ut funderade jag över hur snabbt jag var godkänd och tänkte att antingen var det Zlatan eller mitt blonda hår som hjälpt till. Eller möjligtvis en kombination av bägge?! :)
Sen promenerade jag ut ur flygplatsen för jag var såååå röksugen.
Klockan var ca. 4 på morgonen och inte en endaste kvinna syntes till. Det var endast jag och en massa beduiner, mest taxichaufförer. Alla såg ut som Alladin (utan mattor) och jag förstod ju direkt att jag var verkligen INTE hemma mer. Nu var jag verkligen på främmande territorium!
Jag satte på mig min svarta Hijab över håret så bara en del av luggen syntes och sen tände jag en cigg (fortfarande med ett krampaktigt tag om min resväska) och sen försökte jag lokalisera min pojkvän som skulle möta mig.
Minuterna gick men han syntes inte till.
En och en kom taxichaufförerna fram till mig och jag avböjde med artighet men ändå med en stark röst och uppspänd tuff kroppshållning.
(kände att här får man nog hädva sig lite extra eftersom man "bara är en kvinna")
Efter en stund lät alla mig vara ifred och ignorerade mig.
"Tack och lov typ", bara passa er tänkte jag för mig själv. Jag är INTE som era kvinnor!

Sen kom han och han var vackrare än jag kom ihåg. En mörkgrå kostym och helrakat huvud med en riktigt manlig hållning som fick mig att bli helt nervös och jag fimpade ciggen direkt medan jag bestämde mig för att gå efter honom. Han hade inte sett mig eftersom jag bar Hijab så han gick in på flygplatsen, med mig bara ett stenkast bakom.
Efter att han gått där och letat ett tag så började jag gå närmare och när jag var helt bakom honom sa jag "Letar du efter någon speciell?" och log! :) Han vände sig om och jag fick ett underbart leende av denna man och jag blev helt klart kär på nytt!!

Vi åkte hem till hans lägenhet och han visade mig runt. Jag var så nervös så jag visste inte var jag skulle bli av. Jag ville bara ta honom i min famn och kyssa honom men det vågade jag absolut inte så jag bara rände runt helt nervös och blyg och försökte fokusera mig på att packa upp min resväska.

Så helt plötsligt, medans vi stod där i sovrummet och packade upp min väska så kom en fruktansvärd stank emot oss. Bägge bara kollade på varandra och visste varken ut eller in. "Det kommer från din väska", sa han. "Va", sa jag och blev helt generad......

"Varför då", fattar inte det svarade jag honom och tog av mina stövlar och DÅ slogs stanken emot oss!!

"Shit", sa han....det är dina strumpor sa han och föll in i gapskratt!

Jag trodde jag skulle dö för en sak kan jag säga att om en kvinna är förälskad i en man så vill hon gärna visa sig från sin bästa sida och DET inkluderar inte strumpor från "Planeten Svett"

SHIT VAD MINA STRUMPOR STANK!!!

Jag bara förklarade snabbt att jag haft strumpor och stövlar på mig i 20 timmar pga. av det försenade planet och att det bara var att tvätta dem men han bara skrattade och jag kände mig mer och mer olustig.

"Tvätta dem", sa han och tog strumporna från golvet.- De ska brännas för inga tvättar kan få dem att sluta stinka. Han tog strumporna och gick iväg med dem och kvar stod jag......och tro mig...



Jag ville bara sjunka genom golvet så generad jag var :(
Första gången jag träffade honom så vet ni ju som bekant hur pinsam jag var, orakad, full och med manliga underkläder så denna gången (andra gången) ville jag ju verkligen visa mig från min bästa sida men det sprack ju nu iom. att jag stank värre än en pigfarm! Detta var ju inte klokt. Jag träffar
 "The man of my life"
 och jag gör bara bort mig!!!


Fy F*n så pinsamt.......stackars mig :(