"What we gonna do right here? Just take you way back, way back in to time" -Ginuwine
Jag har efter noga övervägande bestämt mig för att berätta lite om min barndom.
Jag har fått lite olika förfrågningar om jag vet hur jag blev som jag blev och vad som utlöst alla tragedier och mitt sätt att vara som person.
Ja det vet jag!
"Den blinda Ankungen"
är en berättelse från djupet om mina minnen och tankar från det förflutna.
Berättelsen kommer att bli lång och jag ska berätta hela men har bestämt mig för att skriva den i olika delar.
Jag vet inte riktigt ännu hur många det blir men skriver den fortlöpande utan andra inlägg emellan.
Detta blir del 1 och nästa gång jag skriver i bloggen kommer då att bli del 2 osv.
Tyvärr blir jag tvungen att cencurera lite och klippa bort lite exakta detaljer pga. andra människors involvering och jag vill inte lämna ut någon för mycket.
Den blinda ankungen, Del 1.
Mitt allra första barndomsminne.
Jag sitter på golvet och leker med mina barbiedockor men jag kan inte se någonting.
Jag har fått en lapp över mitt vänstra öga.
"-Denna lappen måste du ha för det har doktorn sagt. Den ska hjälpa ditt högra öga"
Det var alltså en lapp jag fått för att träna upp skelningen på mitt högra öga. Jag var ca. 3-4 år när jag fick den bruna lappen.
Sen visade det sig att jag inte bara skelade på högra ögat, utan
var nästan helt blind och hade bara vagt sidoseende där jag kunde urskilja ljus, mörker och rörelse.
Jag kommer ihåg att jag öppnade fliken på lappen så att jag kunde se vilka kläder dockorna skulle ha. Varje gång min far såg det så petade han ner den igen. Efter att ha snubblat och trillat mm så insåg såklart mina föräldrar att någonting var fel och efter vidare undersökningar så kom läkarna på min synskada. Min mor sa till mig i vuxen ålder att den diagnosen gav svar på så många frågor om mitt beteende.
Jag hade jämt och ständigt knipit henne när hon ammade mig samt varit en mkt. lugn bebis som knappt rörde sig osv. på gränsen till apatisk. Min blick var djup och stirrande och jag hade alltid tittat folk rätt in i ögonen. Detta är något som jag än i dag får höra.
Om mina ögon
De är ofta vidöppna och min blick är djup och stirrande. Jag tar ofta ögonkontakt och håller kvar den.
Detta låter lite sjukt men jag har fått många problem för detta.
Folk tror att jag muckar gräl osv. eller blänger på dem. Senast förra veckan fick jag frågan
"Varför ser du så arg ut?"
Me?
What?
Jag är inte arg!!!
*Suck*
Jag såg bättre när jag blev av med lappen och som tur var så ser jag ruggigt bra på vänstra ögat.
Jag har alltid varit energisk och nyfiken och orädd. Det är något som jag faktiskt ser som positivt idag men för min familj var det otroligt jobbigt!
Jag sprang ut ur lägenheten när mina föräldrar sov och klättrade och sprang runt överallt.
Jag har en äldre syster som varit min lille övervakare och hon har alltid varit en ansvarstagande person och vetat rätt från fel.
Jag däremot sprang runt överallt och tog saker från folk.
"Snygg bil! En sån har inte jag så den tar jag!"
och så rullade jag iväg med ett annat barns röda trampbil.
Redan som liten hade jag intresse för hushållsarbete. Jag hällde ut allt tvättmedel jag hittade i badkaret och slängde i all tvätt jag såg och klättrade upp i köksskåpen och tog allt jag kom över, åt upp det och lämnade kvar en redig röra. En morgon kläckte jag ägg i hela mammas kök.
Det låg ägg överallt, i blomkrukorna på golvet...you name it! Jag och min syster fick varsin Hawaii-barbie med hår ner till fötterna. Jag friserade om hennes till en Skinhead men behöll håret på min egen. Jag tog i sönder det mesta jag kom över bland annat hennes porslinsdocka men förrutom det en hel hög med andra leksaker. Ja sån var jag.
Elak?
Nä...det tror jag inte utan tror helt enkelt bara att jag var väldigt krävande och behövde väldigt mycket stimulans och uppmärksamhet.
Så ser jag på det idag. En del barn är så helt enkelt.
Min son var likadan och jag hade inte mående eller ork att ge honom allt han behövde.
Det hade kanske varit lättare om man inte var ensamstående och olycklig.
but then again....mina föräldrar var gifta och bodde tillsammans och jag lyckades vara
"All over the place"
och vild ändå.
Jag skrämde barnen i sandlådan så ingen vågade leka med mig. Det var antingen
"My way eller en spade i huvudet"
Det finns en serie på 3 bilder i min mammas fotoalbum. Jag var väl 1.5 år ca. och jag sitter i en kartong med en 1 årig flicka. Vi har varsin sjal och hatt på oss.
Bild 1. Bägge våra ansikten syns och vi tittar in i kameran och ler
Bild 2. Bara mitt huvud som syns. Hennes huvud har jag dragit ner i botten av lådan eftersom jag försöker slita av henne sjalen.
Bild 3. Hon sitter utan sjal och gråter och jag ler.
Min pappa tog mig med till hennes familj när vi var lite äldre men hon kom inte ihåg mig. Kanske tur?
Nu när jag tittar tillbaka så ser jag en blandning av Pippi Långstrump, Emil och Madicken.
ADHD-barn eller bara krävande?
När mamma skulle rita med mig och min syster så ritade jag ett snabbt streck sen var jag färdig och skulle göra andra saker. Det gick inte att vara i kyrkan med mig för jag skulle springa fram till pastorn eller överrösta honom. Jag har alltid synts och hörts.
Det fanns lugna tillfällen också och dem involverar min storasyster. Vi kunde leka länge och fint utan bråk och jag har många fina minnen från hennes och mina lekar.
Hoppas hon också har det lol...
När jag får barn igen så kommer jag att vara extra uppmärksam. Det finns inget bättre än erfarenhet och självinsikt som förälder. Jag har MYCKET självinsikt idag.
Om min son/dotter visar upp ett liknande beteende så ska jag sitta med henne/honom och få klarhet i det, inte ignorera det eller skrika. Absolut ej skrika för det är fullkomligt lönlöst. det skapar bara mer problem och informationen når inte fram till barnet.
En annan sak är positiv förstärkning.
Ur ett rent psykologiskt perspektiv så innebär det att man ska fokusera på det positiva hos barnet. Alltså betona det istället för att förstärka det negativa för det leder bara till mer negativitet. En annan sak är skam och förlöjligande. Det spelar ingen roll hur busigt, klumpigt eller jobbigt mitt barn är.
Jag kommer aldrig att kalla henne/honom dumma el. förnedrande saker. ALDRIG! Aldrig säga något som kan sätta ner mitt barns självkänsla som t ex. "Det klarar inte du" el.
"Det är inte lönt för du bara slarvar bort det eller tappar det. det har hänt innan...bla bla..kommer du ihåg bla bla."
Sen har vi skam och att sätta skam i barn är fel (enligt mig) Jag tror på begrundan men absolut ej skam.
Det är 2 skilda saker. Skam är inget man ska lära ett barn för den sätter inte stopp för dåligt beteende. Ta te x. mitt drickande som exempel. Jag skämdes och drack. Drack och skämdes. Skam förföljer en människa genom hela livet.
Den är livsfarlig.
Istället för att låta mitt barn skämmas så ska barnet få begrunda och klarar han/hon det inte själv så ska jag hjälpa till med den.
Man ska alltid ge sitt barn en andra chans och tredje, fjärde osv. ALLTID!! Det är så de utvecklas genom ansvar och genom att man tror på dem!
Hur kan jag nu uttrycka mig om detta? Jag har ju hittills bara misslyckats i min föräldraroll! Hur kan jag komma här och tycka och tänka?
Svaret blir ett citat av Helana Af Sandeberg från
"Tomten är far till alla barnen"
"_Jag har ju för fan själv varit barn"
Jag tänker inte skaffa barn igen förrän jag lärt känna mig själv helt och hållet. Inte förrän jag är 100%! Denna bloggen har hjälpt mig en oerhörd bit på vägen. Genom att ta upp och skriva om saker och dela med mig av dem har jag blivit starkare som människa, sen att så många läser detta är ju väldigt rörande och det jag skriver blir liksom mer meningsfullt och äkta.
"Ett misslyckande är det bästa bagaget man kan ha om man planerar att lyckas."
Dessutom är lappen för ögat borta och jag kan se nu...
"Jag dedikerar detta blogginlägget till en underbar mamma, Ciwi!
Det tålamodet och den styrkan hon bär på imponerar på mig!
Om jag ens kommer i närheten av den när jag får barn igen så blir jag väldigt glad.
Tack för att du hittade vägen in i mitt liv"
Även ett stort tack till våra läsare!
