CIWI - Mycket på gång nu.

Med en 7 månader gammal, vild liten flicke-bebis och en extremt trotsig 4årig pojke, plus en massa packande inför stundande flytt, så är det svårt att finna tid till bloggandet, men jag lovar att jag ska försöka uppdatera lite oftare.

Anywho, livet är bra nu!

Vi ska flytta. Från en 3a till en 5a på två våningar, rakt över gården. En 5a på 120 kvm och ganska nyrenoverad. Mitt i centrum. Det blir inte bättre än så.

Så nu är det packning och planering som står på schemat fram till den 1 Juni (inflyttningsdatum).

Ja nu är man vuxen. Det var så långt fram i tiden när man var 10 år och lekte med Barbie-dockor, så man insåg knappt att det skulle ske; Att man skulle bli vuxen. Men nu sitter man här, 30 år gammal, med två små barn, en het snickar-man och en 5-rums-lägenhet (snart).

Jepp, livet är bra nu! Det enda som fattas är ett jobb när mamma-ledigheten är över.

Så vad ska jag jobba med? Man kan inte direkt välja och vraka i dagens läge. Ingen utbildning och relativt lite arbetslivserfarenhet. Men jag har jobbat en hel del inom äldrevården, så jag tror jag får sikta på att få en timanställning inom hemtjänsten här i stan. Där behövs alltid folk, så det blir nog inget större problem. Sen är tanken att, så fort Holli (flickan) är nåt år äldre, så ska jag plugga till Undersköterska. Så jag åtminstone kan få en fast tjänst.

Men i längden är det inget jag vill syssla med, men huvudsaken är att jag har ett jobb och tjänar pengar.

Men min stora dröm är att starta en liten 'bussiness'...

Tyvärr kan jag inte säger mer om mina planer, för det är en relativt unik plan, så jag kan tyvärr inte avslöja mer. Det är iallafall en slags butik. Vi får se hur det går.

Klockan är 01.25, så nu säger jag godnatt.

Vi ses snart igen! Kram på er alla!
Tack för ert stöd, tack för att ni läser vår blogg. Det betyder mycket!

COWI - Den gyllene medelvägen (Dag 22)

Nu tänker jag gå in och rota i ett ämne som facinerat mig länge!

Kvinnor och deras vänskapsrelationer. 

Jag vet inte hur många gånger jag sett och hört samt upplevt hur vänskapen mellan 2 kvinnor rämnat över en natt.

Man är ledsen för att den personen som man delade allt med plötsligt är borta och hon har nu nya vänner.Hur kunde detta hända? 

Vår vänskap var ju tjock som blod.

WELL

Vänskap är som en slags hierarki.

En rangordningstrappa.

Människor är precis som djuren när det gäller rangordning.

Alla har en speciell plats i vänskapsrelationer.

När en vänskap bildas mellan 2 personer så är oftast platserna fastställda på trappan. 

En som är lite över och en som då är under. 

Orsaken till vänskapen är väl att dessa två individer behöver varandra för att växa.

Det finns både bra och dåliga exempel på detta fenomen.

"Lisa" är dominant och träffar "Klara" som är lite osäker. 

Denna vänskapen gynnar dem bägge. 

Lisa känner sig en smula Superior (överlägsen) över "Klara" som i sin tur blir stärkt av "Lisa".

Men hör och häpna. 

Är "Klara" en riktigt bra bit under "Lisa" så fungerar denna vänskap till 100%

Denna relationen mellan de bägge är fullt gångbar så länge "Klara" finner sig i sin plats och i princip slutar utvecklas och klättra på trappan men så är det tyvärr inte i många fall.

 Det vanliga resultatet brukar bli utveckling och klättring i rang och en vacker dag ser Klara sig högre upp i Hierarkin.

Hon är lika högt upp som "Lisa"

och det är nu som helvetet brakar loss!

I många fall (inte alla) så är "Lisa" individer trygg med att umgås med "Klara" individer antagligen för att det är en position hon har haft genom hela sitt liv och känner sig helt enkelt trygg i den.

Varför förändra något som är gångbart?

Men som nämndes innan så utvecklas oftast "Klara" individerna pga. av styrkan som vänskapen mellan dessa två ger och en förändring sker.

Det är här de flesta vänskaper mellan kvinnor tar slut.

"Lisa" är inte beredd på att ge upp tryggheten (som hon anser att genom att vara högt uppe ger)

 eller försöka sig på en utveckling.

En utveckling som innebär att hon ska ta ett steg ner och möta "Klara"

Men detta är fullt möjligt!

Det är nämligen här vi skiljer oss från djuren.

Vi kan ta den gyllene medelvägen.

Denna väg gör det möjligt för 2 stycken människor att umgås genom acceptans och förståelse.

 Ingen är högst upp utan vi delar ALFA - positionen och får ett mentalt och respektfullt utbyte av vår vänskap.

Såna här vänskapsrelationer finns och oftast hittar man dem mellan 2 individer som varit vänner sedan barnsben. 

Detta är anledningen till att 50% av nya vänskapsrelationer går i kras!
Ni har säkert upplevt att 2 är bättre än 3 för i en relation med 3 kvinnor så blir oftast en åsidosatt.
Det beror helt enkelt på att de 2 som befinner sig långt ifrån varandra i rangordning känner inget hot gentemot varandra. Så om 3 kvinnor ska umgås och få det att fungera så måste alla 3 acceptera varandras platser eller så ska rangordningen i princip se ut något i stil med.

1. Alfa
2. Epsilon
3. Omega

Detta gällen även syskon och speciellt kärleksförhållanden men ouch det får jag gå in på en annan dag.

Iaf. nästa gång du sitter och är ledsen och besviken för att du förlorade en kär vän så ta dig en funderare.

Vem av er 2 var ovillig till att mötas på den gyllene medelvägen?

COWI - Dr. Jekyll & Ms. Hyde (Dag 20)

Jag drack varje gång jag kom hem från jobb. 

Det blev snabbt min vana och jag hade alltid 6 starköl hemma som väntade på mig. 

Det tog ca. 4 timmar att dricka upp dem. Kom jag hem från jobb klockan 7 på morgonen så drack jag Non stop till klockan 11 och i början höll jag mig till den tiden och gick och la mig och sov.
Jag visste att det jag gjorde var farligt men så fort den känslan kom så täppte jag till den med ett skyddsplåster.
"Det är ok bara jag inte dricker mer än 6 öl"

Sedan eskalerade det och jag gick iväg och köpte fler öl. Jag tog med mig hundarna i samma veva och det blev snabbt en strukturerad rutin för mig. Att dricka upp de sex ölen jag hade hemma på 4 timmar ca. för att sedan gå ut med hundarna och ta med mig fler hem. Oftast blev det 3 öl på den rundan och runt 15 på eftermiddagen låg jag på runt 9 öl. 

En dag bestämde jag mig för att vara uppe till klockan 5 sedan sova så jag och min rumskompis åkte och handlade mat sen åkte vi hem och jag stoppade matvarorna i kylen och gick och la mig och sov.

Det var vad jag trodde!!!

När jag vaknade nästa dag och gick till kylen för att laga maten jag handlat dagen innan så fanns den ej där. 

Jag frågade min inneboende vart den tagit vägen och han tittade förbluffat på mig.

"-Men hallå, kommer du inte ihåg" sa han

"-Kommer ihåg vad?" sa jag

Då förklarade han för mig att jag hade tillagat den dagen innan.

Huuuh?????

Jag tittade mig omkring i köket och slogs av en obehaglig överraskning!

Där på diskbänken stod en massa tomma ölflaskor och ölburkar, även nedanför på golvet fanns ännu fler tomflaskor.

Jag började räknade dem och fick helt ont i magen men fortsatte räkna.

18 stycken!!!!

Jag vände mig till min inneboende och skrek på honom.

"-Det finns inte en chans att jag druckit alla dessa. det är omöjligt! Har du haft några i bagageluckan som du tagit upp?"

Då berättade han att jag fortsatt köpa öl och dricka genom hela natten.

NATTEN???

Jag fattade inte ett skit av vad han sagt för jag hade gått och lagt mig efter att vi handlat mat.

Trodde jag ja!

 Det visade sig då att efter vi handlat så hade vi kört ut på en lång runda och bland annat varit på Ikea där jag hade shoppat och dessutom slagit honom och han visade mig sin arm som var full med blåmärken. 

SHIT ALLTSÅ!

Det var riktigt obehagligt att få 12 timmar återberättade.

En blackout på 12 timmar!!

Orsakade av 18 stycken starköl

Sammanlagt 9 liter!

Hur sjutton kan en kvinna klara av att dricka så mycket?
Det kändes som att en annan människa tagit över min kropp. En otäck och våldsam människa.
 Riktigt skrämmande!
Jag hade förlorat kontrollen totalt och låtit en annan sida av mig styra.
 En sida som styrdes av alkohol och mina innersta mörka tankar.
Jag hade supit mig igenom dimman och in i ett svart hål men trots att jag blev rädd den gången och trots att ångesten var olidlig så fortsatte jag dock att dricka i 9 månader till.

Ms. Hyde tog alltid överhanden och jag fortsatte att lura mig själv.


"Det är ok bara jag inte dricker mer än 8 öl"

Lol

Jag var riktigt bra på att sätta plåster på skottskador.

Men blodet rann igenom till slut och jag var tvungen att operera.

Jag överlevde!

Ms. Hyde dog!

CIWI - I am not the boss of you

Jag har ett jäkla kontrollbehov, det vet jag. Men jag har aldrig insett att jag är bossig och min mening är inte att jag vill styra och ställa eller att jag vill bestämma över folk.

Jag har konstiga ideer för mig bara. Som tyvärr andra får lida för. T.ex. om min mamma torkar av bordet efter att vi har fikat hemma hos mig, så tar jag rengöringsmedel och gör om det. Om min sambo sätter på blöjan på vår baby, då knäpper jag upp den och gör om det.

INTE för att vara elak, utan för att min hjärna säger att "det där blev inte bra, det blev inte rent, blöjan sitter inte bekvämt..." Och så gör jag det själv. Snacka om invaliderande! Ouch!

Känns inte alls kul att veta att jag behandlar människor så illa. Jag vill verkligen inte vara så, och jag tar tacksamt emot tips på hur jag kan förändra beteendet.

Tack Cowi, för att du har öppnat mina ögon.

CIWI - Underbara Cowi

Du är min bästa vän. Du ger mig så mycket. Du gör mig ödmjuk, du ger mig insikt och du stärker mig. En bättre vän är svår att hitta. Du är en fantastisk kvinna, trots ditt dåliga morgonhumör. ;-)

Du är vacker, du är oerhört smart och du lär mig mycket. Jag behöver dig. Du gör mig till en bättre människa.

Jag som alltid sett mig själv som en mycket svag individ, jag blir sakta men säkert starkare och starkare. Gud har fört oss samman, åhh vilken underbar välsignelse. Tack Gud, tack för Karolina! En sån fin gåva.

Att se dig så lycklig som du är nu, det är en vacker syn. En fröjd för ögat. Mitt hjärta ler för dig Karolina.

ALL MIN KÄRLEK TILL DIG. Jag älskar dig.

COWI - Våga göra ett val (Dag 19)

Jag sitter i köket och dricker kaffe och skriver.
Det går bra nu och jag börjar hålla med experterna när de säger att det ska ta ca. 21-28 dagar för kroppen att bryta en vana. Idag är det dag 19 och det känns faktiskt bra för det mesta. 

Hur har jag gjort för att klara detta då?

Livet består hela tiden av olika val.

Jag kan säga så mycket som att bara sluta dricka alkohol hade nog inte gått.
 Resultatet av det hade nog bara varit dåligt mående och som slutat i ett återfall.
Så alltså....för att kunna välja bort alkoholen så var jag tvungen att ha ett annat val.

Jag var tvungen att ändra hela mitt liv och tankesätt vilket bland annat var att sätta värde på mig själv och våga erkänna mina innersta känslor.

Vad vill jag med mitt liv för jag vet att innerst inne vill jag inte supa.

Ju mer jag rannsakede mig själv desto mer framträdde min dröm.

En liten framtidslåda.

Min framtidslåda har fungerat som en motivationskälla när jag känt mig sugen på alkohol eller känt mig uppgiven, ledsen och ensam.

Det är till synes en helt vanlig låda men den är oerhört viktig

för den innehåller min framtid.

Lådan var mitt andra val.

Där ligger t ex.brev med telefonnummer där det står hur jag går tillväga för att få vårdnaden om min son tillbaka för den dagen kommer att komma.

När jag är redo!

Sen ligger det nyköpta babykläder i den till mina ofödda barn som även de ingår i mina framtidsplaner, i min dröm.
Min familj!
Min alldeles egna familj med min son och hans syskon och föräldrar som orkar och vill ge sina barn allt de behöver för att känna sig trygga och älskade.

Den dagen jag är redo.

Den dagen kommer närmare och närmare hela tiden och bara jag tänker på det så kommer styrkan och envisheten och hoppet och armerar mig.

Alkoholen har inte en chans.

Just nu har jag övertaget och det känns så skönt. För första gången på mycket länge så känner jag mig genuint lycklig på insidan och känner inte att jag behöver fylla ut nåt hål eller förneka några känslor.
Jag börjar bli frisk. Jag börjar hitta tillbaka till mig själv.
Känslan av att vakna lycklig på morgonen är obeskrivlig. Jag skiner som en sol även innan jag fått kaffe i mig.

Jag heter Karolina

och jag har valt lådan!

Jag har valt livet!

COWI

Aloha,

Bloggen har legat lite slö i några dagar pga. att Ciwi är hos mig i Hamburg med bägge barnen så vi har haft fullt upp med att hitta på massa aktiviteter osv.

Missbruk och alkoholism har varit det sista vi tänkt på!

Snart är vi tillbaka och delar med oss av våra tankar.

Auf Wiedersehen

CIWI - Jag har en diagnos

Jag har Borderline. Även kallat emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag kom på det själv runt våren/sommaren 2007. Jag googlade 'psykiskt mående' och började läsa om Borderline och fann att många av symptomen stämde in på mig.

Om Borderline:
"..,emotionella instabilitet och svårigheten att reglera sina känslor. Deras liv präglas av desperation. Hos en person med borderline kan humöret skifta snabbt. Intensiva tbrott av ilska kan snabbt avlösas av ångest eller depression inom loppet av en dag, ett par timmar eller till och med ett par minuter. Under dessa utbrott och humörsvängningar kan vissa personer skada sig själva, till exempel genom att skära sig, slå sönder saker, nyttja droger eller alkohol. Personen har kognitiva problem och en störd bild av det egna jaget. Vissa personer kan också se sig själva som helt igenom värdelösa eller onda. De kan ofta känna sig missförstådda eller illa behandlade. Känslor av att vara uttråkad, tom inombords och utan uppfattning om vem man egentligen är, är också vanliga. Sådana symptom är som mest påträngande när personen känner sig isolerad, ensam eller utan stöd i det sociala livet. Detta kan resultera i en nästan desperat jakt på att slippa vara ensam."

Jag hittade denna informationen, tillsammans med mycket annat och kände; "Detta är ju jag." Jag hade en kontakt inom Psykiatrin. Jag ringde min kurator och sa "jag tror att jag har Borderline".

- Nää, det tror jag inte, sa hon. Men jag kan titta i din journal bara för säkerhets skull.

Jodå, där stod de, "upprepade självmordsförsök. Patienten uppvisar symptom av emotionellt instabil personlighetsstörning, Borderline". Detta åtföljdes av att jag fick träffa en specialist i Simrishamn, som ställde 10 frågor. Jag minns inte riktigt men om man svarade ja på 7 av dem så fick man gå vidare i en behandling. En behandlingsmetod som kallas DBT, Dialektisk Beteende Terapi. Om jag inte har fel för mig så är den ursprungligen framtagen i USA och har haft relativt stor framgång hos patienter med BL (Borderline).

I början var jag jättespänd och nyfiken på vad det var. Men efter hand så blev det mer konstigt än intressant. Det var 'mindfull-övningar' i form av andning och ett evigt plingande i "klockan" när någon var dömande.

Om DBT:
"Man lär patienten att acceptera verkligheten och sig själv så som hon är och samtidigt arbeta för nödvändiga förändringar mot målet att kunna leva meningsfullt. Arbetet fokuseras på att identifiera olika dialektiska livsdilemman och att sedan skapa en syntes av de till synes oförenliga företeelserna, exempelvis att kunna omfatta motstridiga önskningar om att vilja leva och vilja dö, att samtidigt älska och avsky någon, att samtidigt vara både beroende och självständig, stark och svag eller att ha både dåliga och goda sidor. DBT är också inriktad på att lära patienten att identifiera, stå ut med och hantera känslosvängningar och impulser för att kunna minimera sitt självskadebeteende.

DBT bedrivs i sex kanaler:
• individualterapi
• färdighetsträning i grupp
• det dialektiska teamet
• utökad telefontillgänglighet för krishjälp
• patienten som samordnare
• anhörigutbildning

Färdighetsträning i grupp – att ge livskunskap
I färdighetsträningen som har skolkaraktär, arbetar man sig igenom ett pedagogiskt material indelat i fem avsnitt:
1) medveten närvaro – att styra sitt inre,
2) att reglera känslor
3) att skapa och bevara goda relationer,
4) att stå ut i kris samt
5) att bekräfta sig själv och andra – om validering."



NU MÅSTE JAG SOVA. Ska upp om
6 timmar. Åga tåg till Hamburg!

CIWI - Tjejer kan vara så elaka

Jag har mått ganska dåligt sen jag gick i mellanstadiet. Jag hade finnar, mjäll och tandställning. Jag vet att det låter som en dålig film, men det är sanningen. Jag gick hos skolkurator redan i 5e klass. Jag hade 3 flickor i min klass som inte var sådär jättesnälla. Jag gick ofta hem på rasterna. Kom hem gråtandes till mamma. Men jag hade väldigt bra lärare på mellanstadiet. Bengt Persson, jag glömmer honom aldrig. De flesta tyckte nog att han var en sur-gubbe men jag var väldigt glad för honom. Han hjälpte mig, min mamma hade bra kontakt med honom och han kämpade för att få slut på mobbingen. Tänk att 10-11 åriga flickor kan vara så elaka. Hemskt.

Detta fortsatte på högstadiet, samma tjejer, men lite elakare.

Genom ett möte med skolkuratorn bestämde jag mig för att flytta hem till min pappa i Äsperöd. Allting gick väldigt fort. Min mamma var nog inte så glad. Men jag ville inte vara rädd längre.

Detta innebar att jag fortsatte min skolgång på Färsingaskolan i Sjöbo. Jag kan inte precis påstå att det var en bättre skola. Här var tjejerna strået vassare och använde våld. Jag hade ont i magen varenda dag när skolbussen rullade in på skolområdet, och jag tittade mig alltid omkring när jag gick av bussen och stegade mot ingången. Jag gömde mig mellan mina klasskompisar, Jennie och Agneta.

Jag har aldrig förstått varför jag har haft såna problem i skolan. Jag har aldrig förstått varför tjejer inte gillar mig. Jag är ingen elak människa. Jag gör inte mycket väsen av mig. Jag har aldrig förstått vad det är jag gör, som får tjejer att vilja vara elaka.

Någon som kan berätta det för mig?

Pga detta så har jag aldrig varit en tjej med massa tjejkompisar, dels för att jag inte litar på människor dels för att jag inte känner mig tillräckligt "bra" för att någon skulle vilja vara min vän. Jag har aldrig tillhört en stor kompis-skara. Jag har alltid velat göra det. Fast inte nu längre. Nu känner jag precis tvärtom. Jag har hört hur det går till här i Ystad. På fredagen är Lisa och Stina bästisar, men på lördagen är dem värsta fienderna, för då har Lisa haft sex med Stinas pojkvän.

Det kan jag vara utan!

COWI - Reflektion är nyckeln till frihet

När jag drack så botades jag direkt från alla problem och mörka tankar.
All ensamhet flög ur kroppen på mig. 

Jag blev lycklig och fri och kunde visa känslor. 

Jag kunde skriva långa romaner till min pojkvän. Saker jag aldrig skulle skrivit om jag var nykter, för jag vågade helt enkelt inte släppa fram mitt riktiga jag. 

Sedan när jag vaknade på morgonen så kom ångesten och jag sprang till Skype i full galopp!!

Och ALLTID samma visa!

Helvete osså.....neeeein!!!!

Skammen var ett faktum!

 Jag kunde aldrig stå för mina ord dagen efter. Ville inte veta av någonting som kom från hjärtat. 

När jag var nykter var jag iskall och så ville jag ha det.

Jag var rädd att jag inte skulle duga. Den skeva självbilden har jag levt med så länge jag kan minnas. 

Vette f*n vad som hänt tidigare i mitt liv men enda sen jag bodde hemma har jag trott att jag var sämre och mindre värd än alla andra. Jag hade tappat tron på mig själv och det enda jag visste något om var att allt jag tog mig för var dömt att misslyckas, så därför försökte jag inte ens.
Om jag fick beröm för något så kunde jag säga "tack" men jag förstod liksom inte innebörden av berömmet.
Den studsade och försvann.
Jag tog aldrig personer på allvar som berömde mig eller sa fina saker, utan den jag såg upp till och respekterade var den som förnedrade och tryckte ner mig.
 Om de personerna försvann ur mitt liv så blev jag förtvivlad och kände mig ensam och utelämnad.
Jag behövde leva under destruktiva förhållanden för att känna mig älskad, inget annat existerade för mig.

 Så fucked up var jag!

Innerst inne kände jag direkt när jag blev orättvist påhoppad.
Problemet var bara att jag inte visste hur jag skulle tackla det, så jag lärde mig att attackera och vända alla taggarna utåt.

Jag blev en mästare på självförsvar.

 Idag förstår jag att enda sättet att försvara sig på är att inte försvara sig öht. Först då kan man börja odla självkänsla. Att konstant gå och försvara sig innebär egentligen inget annat än att konstant ge sitt medgivande.
Vatten på kvarnen. Ödslad energi.

Genom att ta emot kritiken men lämna den obesvarad är egentligen det enda som kan få den att studsa.

Jag har ofta fått höra....

"Du är dålig på att ta kritik"

Att vara bra på att ta kritik handlar inte om att man ska tro på kritiken utan helt enkelt att man ska reflektera över den. 

Idag när jag får kritik av någon som jag vet försöker trycka ner mig så blir jag inte arg utan säger bara...

"-Ok.....jag ska reflektera över det du sagt för att komma fram till det bästa för mig"

Det finns absolut inget svar på den kommentaren!

För den kommentaren är självkänsla...

Självkänsla är ett vapen!

Vi har alla samma vapen inom oss....

Det handlar bara om att plocka fram skölden istället för pistolen vid vissa tillfällen...

och vice versa....

Låt kritiken studsa på din sköld...och gå sedan iväg och reflektera...



Reflektion är självkänslans Encyklopedi!

CIWI - Pack-åsnan

Min sambo ska ut och flyga imorronbitti. Han är lite orolig och nervös för att flyga, så han kan inte sova. Han har legat och grubblat i några timmar, men nu vid 03 gick han upp ur sängen och gav upp försöken att kunna somna.

Han berättade en ganska rolig grej innan han gick upp och klädde sig. Hans packning! Väskan väger 12 kg.

Han har packat ner;

3 par byxor
2 skjortor
2 tennis-tröjor
2 tjock-tröjor
4 par strumpor
3 par kallingar
2 par skor
1 par flipp-flopp
1 par Shorts
Pyjamas-byxor

Han ska flyga från Sturup - Arlanda. Kolla på UFC-galan imorron-kväll, och flyga hem vid 17-tiden på söndag.

Ganska imponerande packning!

COWI - Räddad från Abyssen

Idag ville jag bryta alltihopa och falla tillbaka.

 Det är tufft nu!

Det började för några timmar sedan med skygglappar på sidorna. 

Jag visste att jag inte fick falla för frestelsen utan bara gå på vägen rakt fram.

Sen fick jag ögonbindel för ögonen och jag kunde inte längre se vägen för allt det svarta.

Jag hade inget annat val än att stå still.

Då kom paniken. 

Inte här!!

Här får jag inte stanna!!

Jag får absolut inte stå stilla utan måste fortsätta.

Sen kom presenningen över huvudet och jag kunde inte längre hålla huvudet högt.

Jag försökte ta bort presenningen som tryckte ner mig men mina händer var bakbundna.

Istället provade jag att treva mig fram i mörkret där jag irrade omkring ett tag innan jag upptäckte att jag höll på att falla så jag stannade.

Jag stod stilla igen.

Mina fötter var ihopabundna så jag snubblade fram i mörkret.

Inte stanna!

Måste fortsätta!

Faller jag nu så finns det ingenting som kan ta emot mig och det är jag väl medveten om så jag bara måste framåt.

Precis när det var som värst så ringde min Ciwi och sedan min pojkvän

och släppte mig fri...

Tack Gode Gud för mina 2 musketörer!

Utan dem så fäktar jag endast i mörker!

CIWI - Cowin & Ciwin kom i luven på varann

Alla vänner blir ovänner. Man pratar om problemet, lyssnar på varandra, sen blir man vänner igen. Riktig vänskap tål det mesta. Cowi & Ciwi är riktiga vänner, Cowi är min BFF. 

Som sagt, vi kom lite i luven på varandra idag, jag och Cowi. Jag läste Cowis inlägg "Jag har koll, ingen fara. (Dag 10)" och sen berättade jag för Cowi att jag inte höll med henne om en grej i inlägget.

Oj oj oj! Två envisa jävlar med olika åsikter, som inte tänker ge sig någon av oss. Det blev ett jävla kacklande på Ciwi & Cowi.

- Men du förstår inte.
- Jo det gör jag.
- Nä det gör du inte!!
- Jo det gör jag!!!

...resten av dialogen är privat.

Hur som helst, det blev lite högljutt, vi försökte överrösta varandra, utan vidare framgång. Sen slutade det med att lipsillen Ciwi började gråta och klickade Cowi på Skype. Men efter en liten stund så ringde Cowi igen. Jag satt och snyftade och Cowi var besviken för att jag hade klickat henne, men vi pratade om det och blev vänner igen. SÅKLART! 

                                                                  

                                                                   Till Cowi.

Så... Nu har jag berättat att jag började böla pga ett litet pytte-bråk, så nu kan jag lika gärna ta upp ett annat problem jag har som handlar om just; Min känslighet.

Jag har Borderline. Eller rättare sagt Emotionellt instabil personlighetsstörning, eller född med en högre känslighet. Ja det finns många benämningar och beskrivningar på vad Borderline är och vad man kallar det.

Iallafall för mig personligen innebär min Borderline att jag är extremt känslig, jag blir väldigt lätt ledsen och gråter lätt. Och i detta fallet med mitt och Cowis bråk så kändes det som att Cowi tyckte att jag var trög, korkad som inte fattade, för att jag inte var tillräckligt smart. Detta är dock MINA känslor och mina inbillningar - det betyder absolut inte att det är så det är, eller att Cowi betedde sig på ett sätt som skulle få vem som helst att känna så. Så var det absolut inte!

Den största delen av mina tonår och mitt vuxna liv har jag alltid fått höra att jag är korkad, dum i huvet, att jag inte kan nånting, att jag aldrig kommer få ett jobb, jag kommer leva på bidrag hela mitt liv och att jag är totalt blåst. Dessutom har jag fått höra att jag inte kan ta hand om mina barn och att "vissa människor" tror att han/hon skulle gjort ett bättre jobb. Hur man nu kan säga så till sin egen dotter (jag då) är för mig en gåta. Jag har dock aldrig tagit åt mig av just det där att jag inte kan ta hand om mina barn, för JAG VET att jag är en bra mamma! Utan tvekan, det har jag aldrig tvivlat på. Jag har så mycket kärlek och empati inom mig och mina barn är väldigt glada och trygga barn.

Jag kom precis på att hela min Borderline-historia är nog väldigt lång och jag har dåligt med tid nu, så jag skriver mer sen, antagligen ikväll/inatt.

JAG VILL TACKA ALLA LÄSARE SOM FÖLJER VÅR BLOGG, det är ett oerhört stort stöd att veta att så många människor är intresserade av det vi skriver. Det betyder mycket!

Coldplay - Fix you

COWI - Jag har koll, ingen fara (Dag 10)

Alla vet vi att om man dricker tillräckligt ofta och under väldigt lång tid så ökas toleransnivån i kroppen och man tål mer och mer alkohol. Det gäller alla drycker även öl. 

Öl är minst lika farligt att dricka som starksprit.
 Uttryck som
 "Ingen fara för jag blandar inte" 

eller
"Jag dricker bara öl" eller varför inte "Jag dricker bara i sociala sammanhang"
De är alla bullshit!! 

Jag vet för jag var alkoholens "Martin Luther" 

Jag visste vad jag gjorde och satte upp regler för mig själv och andra om hur man går tillväga för att ha kontrollen. En annan regel var "Drick långsamt".

Alla de sammansatta reglerna drev mig rätt utför stupet.

Skippa allt sånt skitsnack. 

Vill du supa så sup dig redlös och blanda friskt eller drick snabbt som satan så blir du pissdrunk fort och går förhoppningsvis och lägger dig. Spyr du innan du däckar är det ännu bättre. 

På morgonen ska du må så j*a dåligt som det bara går. Minnet från din fylla ska helst få dig att rysa och du ska svära dyrt och heligt på att aldrig dricka igen, vilket du naturligtvis gör vid ett senare tillfälle.

Det mina vänner ÄR det rätta sättet att dricka på!

Hon är ju skruvad tänker ni och vi ska inte snacka om vad alkoholförbundet hade sagt om detta!

Vad jag verkligen menar är att det ÄR det rätta sättet att dricka på om man vill undvika en dryckesvana.

Ta tex. de som dricker vackert och sofistikerat.

 Ett glas vin till maten med ett glas vatten vid sidan om....mmm så gott!

En flaska vin med väninnorna innan krogen......ooh så trevligt vi har!

Jag har koll, ingen fara!

En öl efter jobb....mmm den satt som gjuten den!

De människorna dricker med måtta, mår aldrig illa och får nästan aldrig någon baksmälla eller negativa biverkningar av sitt drickande. De blandar ej utan håller sig oftast till vin eller öl och de dricker väldigt långsamt och ofta aldrig ensamma utan nästan alltid i sociala sammanhang.

Där har vi dem som ligger i riskzonen för att bli alkoholister!!!

Det räcker med en tråkig nyhet eller en smärre tragedi vilket vi kan vara överrens om händer alla förr eller senare i denna vackra skapelse som vi kallar LIVET!

Helt plötsligt händer det!

Ett glas vin till maten blir 2 glas vin till maten och några efter!

En flaska vin med väninnorna innan krogen blir en flaska vin ensam eftersom väninnorna aldrig dyker upp mer pga. olika anledningar.

Öl efter jobb blir fler och fler öl efter jobb för det förtjänar du....för du har varit duktig och jobbat.

Vaddå? 

Det är ju bara några glas vin? Det är ju bara en flaska? Det är ju bara några öl?

Jag har koll, ingen fara! 

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag tror dig!

Du har säkert kontrollen....

Alla har kontrollen....

Precis innan de förlorar den!

COWI - Min älskade gosse (Dag 9)

God morgon!

Jag kan inte sova så då är det dags att skriva av sig igen. Jag ska inte börja jobba förrän 23 ikväll så det ska nog hinnas med sömn oxå.

Detta inlägget blir en slags fortsättning på förra inlägget. Det slutade med att jag började berätta om min son och tänkte fortsätta med det nu. Alltså som jag berättade så hörde alla möjliga människor av sig till mig efter erkännandet även min familj. Jag funderade varje dag på vad jag skulle säga till min son och fick för mig att han på nåt sätt missat det jag skrev och var ovetandes vilket var en lättnad i sig.

Men så i måndags......sex dagar efter så poppade han upp på chatten och mitt hjärta hoppade av glädje och nervositet och jag tryckte upp chatrutan.

"Hej alkoholisten" stod det!

Jag log genast för mig själv och tänkte att det var verkligen min son för han uttryckte sig exakt som jag skulle ha gjort. Jag är känd för att vara allt annat än finkänslig och det har han som synes anammat lol

Några sekunder efter skrev han!

"Nä förlåt mamma....skoja bara"

Och där kom en annan del av hans underbara personlighet fram. 

Jag svarade honom direkt att han inte behövde be om ursäkt för jag är ju en alkoholist hur trist det än må låta. 

Ordet rik eller frisk är ju så mycket häftigare men nu är ju tyvärr inte fallet så och det får man acceptera och istället göra det bästa av situationen, som han gjorde....skämta om det!

Helt ok!

Vi pratade om det och han frågade varför jag gått ut på Facebook med det och jag förklarade samma sak för honom som jag gjort här i bloggen tidigare. Jag såg ingen annan utväg. 

Han verkade förstå men var såklart ledsen. Han skrev att han grät varje kväll och önskade att jag var hos honom och det värker i mitt modershjärta när jag tänker på det.

DETTA ÄR SKITSVÅRT ATT SKRIVA OM!

Usch för detta alltså!!!!

(Har precis haft en paus men försöker hämta nya krafter och fortsätta)

Jag svarade honom med ett brev precis under hans inlägg som var öppet skrivet på min vägg för alla att se. Jag är förundrad och stolt över honom som är så stark och modig att han skriver öppet om sina känslor på min Facebooksida. Visst...det gjorde jag med men han är en tolvårig pojke!!

Jag känner mig oerhört lättad av att han kan visa känslor så öppet. 

Här kommer brevet jag skrev till honom!

 Mamma mår inte bra och det är ingen hemlighet!
Detta vet du redan mitt hjärta. ♥ Det är anledningen till att vi inte bott tillsammans på 5 år. Man kan tycka att det inte borde betyda så mycket bara man älskar någon men det gör det. Det betyder jättemycket! Om jag inte är lycklig så kan jag inte överföra någon lycka till dig. Det kan ingen människa klara av. Omöjligt! Nu har jag dock en gång för alla bestämt mig för att ta kontrollen över mitt liv och bli lycklig. Skapa nya minnen och ta starka nya fotsteg i livet. De fotstegen kommer att leda direkt till dig men även om det är svårt så försök ha tålamod lilla vän för detta kommer att ta tid. Nu står jag i alla fall inte stilla mer eller förnekar vare sig mina problem eller mitt alkoholmissbruk. Nu vet jag om det och tänker bli fri men jag tar en dag i taget. Anledningen att jag gick ut på Facebook är helt enkelt för att jag inte såg någon annan väg ut ur detta. Min hjärna var så duktig på att lura mig och säga att jag inte hade något problem fast jag innerst inne visste att jag hade stora problem men skämdes och ville inte erkänna det för mig själv eller någon annan. Jag har förlåtit mig själv nu och det känns skönt faktiskt. Jag inser att jag var bara en människa och det jag gått igenom och går igenom är inte ovanligt. Det kan hända alla och fler än du tror har liknande problem. Mamma är inte konstig eller annorlunda. Jag är mänsklig och har förstått det nu. iI 6 års tid gick jag endast upp ur sängen för din skull....sen brast det och du fick flytta. Man kan inte vakna för någon annan än sig själv....först när man gör det så kan man ta hand om andra. Man kan lura sig själv men förr eller senare spricker bubblan. Du ska vara stolt över dig själv och inte ledsen för du är en otroligt stark pojke som är smart och otroligt känslosam och du bryr dig om andra människor. Du har ett otroligt varmt hjärta! En vacker dag tänker jag återförenas med det varma hjärtat och då släpper jag det aldrig! ♥/Mamma

Jag kan inte fatta att jag klarade av att skriva och posta detta blogginlägget. Som allt annat i bloggen så är det skrivet från hjärtat med hjärtat men allt som handlar om min lille gosse berör mig så djupt att det känns som att jag ska avlida när jag pratar om det.


"It was my decision to get clean, I did it for me

Admittedly I probably did it subliminally for you
so I could come back a brand new me, you helped see me through
and don't even realise what you did, cuz believe me you"

- Marshall Mathers -

CIWI - 5 dagar kvar

På måndag åker jag och barnen till den stora staden där alla hamburgare kommer ifrån. Hamburg, Tyskland.

Så jag har övat lite på min tyska. Eller jag behöver knappt öva, det sitter fortfarande kvar sen högstadiet, behöver bara friskas upp lite. Så inatt, dagen till ära (det är ju Daniels födelsedag) så ska vi kolla på en tysk porrfilm.

Nä det ska vi inte. Jag skojar bara!

"Entschuldigung mein Herr, mein schwanz ist sehr lang". Den meningen är väldigt användbar i tyskland. Det betyder i stort sett; "Ursäkta Herrn', jag är turist och har rest länge", sen förstår dem att man behöver hjälp så det brukar räcka att säga så.

Det är Cowi som har lärt mig det!

COWI - Erkännandet på Facebook (Dag 8)

För exakt 8 dagar sedan gick jag ut offentligt på Facebook om att jag var alkoholist.
Jag kan säga att jag var inte tuff i det läget. Jag hade försökt sluta dricka själv vid flera tillfällen men bara misslyckats, så när jag satt där med mina öl förra måndagen så berättade jag för Ciwi vad jag tänkt göra. Planen var att jag skulle gå och köpa mina sista öl på tisdagen och samla alla mina tankar om mitt drickande, för att sedan trycka på dela-knappen. 

Efter mycket noga övervägande så tryckte jag på knappen!

Jag var vettskrämd och svetten rann på mig. Jag tänkte på all fylleångest jag haft under mina blöta år och tänkte att inget kommer att toppa denna ångest som jag kommer få för det jag precis gjort!

Gått ut offentligt med mitt stora problem!

Skammen var total!

Jag var så generad att jag inte kunde ha min egen Facebooksida uppe, utan satt och pratade med Ciwi på Skype medans kommentarerna flödade in. Efter en del övertalning lyckades Ciwi dock få mig att gå in på sidan och kolla och synen som mötte mig var oerhört rörande. Folk från alla håll och kanter skrev och visade sitt stöd. Mailen trillade in i mailboxen så jag var tvungen att stänga av min chatt. 

Ett bättre exempel på underbara medmänniskor finns nog inte.
Jag kände min egen styrka växa sig starkare ju mer stöd jag fick och så småningom började jag tro på det som skrevs.

 "Att jag är en stark människa som kommer att klara detta"

Nervositeten av mitt offentliggörande började släppa mer och mer och jag visste att jag gjort det enda rätta för mig. Det enda som kunde få mig att dumpa drickat. 

Alkoholens största fiende är som sagt erkännande, för sig själv och andra.

När man väl gör det så har man halva vunnit.

Denna veckan har varit väldigt känslosam och givande för mig. Mina innersta tankar och plågor har kommit ut efter år av förträngning och förnekande och jag har varit tvungen att ta i tu med dem efterhand som de dök upp. Denna bloggen har hjälpt mig med det. Långt ifrån allt skit är ute men jag är en bra bit på väg.

 Iaf....mitt i allt detta tumult av människor som skrev så uppenbarade sig en liten rädsla inom mig.

Min familj!

Min pojkvän!

MIN SON!!!

Min pojkvän kan ingen svenska så jag visste att han inte skulle få veta något av det jag skrivit men jag visste ju att jag var tvungen att ringa honom och berätta det. En sån här allvarlig sak kunde jag inte undanhålla för honom, för om jag gjorde det så skulle det inte hjälpa mig ett enda dugg.
 Mitt största mål i hela denna processen var ju som sagt erkännande och inga fler hemligheter som kan äta upp mig, för då finns risken att alkoholen får övertaget igen och jag strävar ju efter det motsatta.

Sagt och gjort! Jag ringde upp honom och bröt ihopa fullständigt men lyckades berätta alltihopa bla. att jag varit full ca. 50% av tiden som vi pratat med varandra.
Han lyssnade på mig och han tog det väldigt bra. Han fick mig att förstå att alkoholism var vanligare än vad jag trodde och att det finns i varje hörna bara det att den i de flesta fall hålls hemlig.
 De flesta människor kickar inte ut erkännandet på Facebook direkt.
Han frågade mig varför jag varit så rädd för att berätta för honom om mitt problem och inte gjort det tidigare? På det svarade jag helt enkelt att jag inte velat att han skulle tycka mindre om mig, att jag var livrädd för det!

Han tystnade ett par sekunder sedan sa han..

"-Jag skulle aldrig kunna tycka mindre om dig Cowi"

Jag älskade denna man innan men det är inget emot vad jag gör nu. 

Resten av familjen har ploppat upp en och en efterhand som de fick reda på det och det är tufft för dem med. De fick såklart en chock över att dels få reda på att jag var alkis men också av att  läsa det på Facebook. Det har jag full förståelse för. Detta är minst lika jobbigt för mina anhöriga som det är för mig.

Iaf. nu kommer jag till det tuffaste samtalsämnet av de alla. Jag har inte vågat snudda vid det innan men jag vet att jag måste. Detta samtalsämne har varit tabú för mig i många år men det måste upp och det måste ut så här kommer det!

Min son!

Min snart tolvårige son som också han fick läsa om detta på facebook.

Herre min skapare stackars påg för vad han fått gå igenom!! Inte nog med att morsan lämnade bort honom för 6 år sedan. Nu var hon dessutom alkoholist!! Det finns inga ord för hur kasst jag mått utan min son. Behöver jag ens säga det? Ni som har barn kan bara försöka tänka tanken av att inte ha dem hos er, att leva utan dem dag och natt.
Som sagt.....finns inga ord som kan beskriva den fruktansvärda känslan och varför skulle jag ta itu med den när den var/är så smärtsam?

Nääää...det gick helt enkelt inte!

Jag söp bort den istället............

COWI - Herr Alkohol gör aldrig slut (Dag 7)

Jag vet att jag inte skrivit på ett tag. Det har varit lite mycket nu under Påsken. Jag blev insatt av en annan firma i söndags och innan dess jobbade jag på mitt ordinarie arbete.

En annan orsak är den att jag mår så j**la dåligt om dagarna så jag hittar ursäkter för att slippa skriva och träna och ibland orkar jag inget annat än att ligga i sängen med fru Självömkan. Hon är min bästa vän nu när Herr Alkohol lämnat mig eller kanske ska säga "Nu när jag lämnat honom" för det var faktiskt jag som gjorde slut :)

Han lämnar aldrig dig när du väl skapat en relation med honom. Han är vid din sida varje gång du mår dåligt och han försöker vara tillgänglig hela tiden. Ibland distanserar han sig men det är bara för att du ska sakna honom ännu mer och han lyckas oftast för i 99% av fallen så går man tillbaka. Tiden varierar något men man går tillbaka till honom om man inte bestämmer sig vill säga!

Jag skulle vilja berätta om hur alkoholberoende uppenbarar sig, för vissa har fått för sig att det är som vid nikotinberoende och att man får sk. abstinenser som kommer och går.

Jag säger bara en sak.

I WISH!!!

Då har beroendet nog inte gått så långt.......för så är det inte tyvärr!

Efter en viss tid, oftast vid den tidpunkten som man alltid brukade dricka på så kommer suget.

Ignorerar man det så som i mitt fall tex. så stannar suget kvar av den enkla anledningen att jag inte fick i mig alkohol som min kropp trodde den skulle få och vid detta laget behöver för att fungera. Suget fortsätter sedan och stannar kvar även under den tiden man ej brukade dricka på. Kroppen blir besviken och förvandlas till ens största fiende. Den sätter in alla fysiska åkommor och tricks som den kan komma på. Jag tror nog att jag känt ALLA kroppsdelar i min kropp vid detta laget. Här följer en otrevlig lista på vad MIN kropp åstadkommit under dessa alkoholfria dagar som ett fiffigt sätt att påminna mig och försöka få mig att dricka igen.

Frossa, feber, illamående, trötthet, muskelsmärta, muskelsvaghet.

Bankande tinningar, stickningar överallt speciellt i ansiktet, myrkryp i kroppen, speciellt i ansiktet, ticks och störningar i ögonlocken, dålig syn, vattniga ögon, synliga ömma blodådror, huvudvärk, hot flashes, hjärtklappning, ömma njurar, muntorrhet, darrningar i ben och händer, ögonflimmer, andningssvårigheter, förföljelsemani, skengraviditet, paranoia, 

 (jag kunde inte gå ut när det var dimma för jag inbillade mig att varelser skulle komma ut ur dimman och jag tyckte mig se sådana forma sig i det vita och tyckte dem var på väg mot mig.)

DET VAR DET OTÄCKASTE PÅ HELA DENNA LISTAN! 

Jag fattar nu varför de flesta missbrukare hamnar på Psyk. Man tappar ju förståndet totalt!!! :O   

Senast jag drack var i tisdags, exakt en vecka sedan och i exakt en vecka har jag haft ett konstant sug efter alkohol. Ett starkt sug som varken varit mer eller mindre utan på samma starka nivå hela veckan. Med detta j**la sug har jag förökt att fungera normalt och sköta mina åtaganden såsom jobb, hundar, räkningar mm. och haft alla dessa symptom jag nämnt ovan. Jag är faktiskt stolt över mig själv för att jag lyckats stå emot så här långt.....men tyvärr har jag långt kvar så jag är ännu inte över bron.

Jag satte mitt drickande i system för att kunna klara mitt liv. Ett exempel på systematiskt drickande är när det infattar vissa regler såsom, (ej dricka innan jobb och under arbetstid), ett annat är (Ej när jag kör bil) därav lyckades jag med att inte tabba mig totalt. Jag söp dock på alla andra tidpunkter så bara för att man lyckas hålla sig från att dricka när man jobbar och kör bil så innebär inte det att man har kontrollen över sitt drickande. Om alkoholintaget börjar planeras och systematiskt organiseras ja då är det dags att dumpa Herr Alkohol för då har du gått och fått dig en ofrivillig lover på halsen för Herr Alkohol gör ALDRIG slut. Han har bara ett löfte.

"Until death do us apart"

Vad tycker ni?

Hej bloggläsare!

Tänkte kolla med er om ni tycker det är "rörigt" att hålla koll på vem som skrivit inläggen, alltså Ciwi eller Cowi, att man lätt läser sig "blind" och förväxlar i:et och o:et i namnen...?

Behöver vi understryka på något sätt? Vad tycker ni?

CIWI

CIWI - Fulla människor

Jag har sett många exempel på hur alkoholen kan förstöra och det är otroligt vilket grepp alkoholen kan få om en människa.

Jag har sett det mesta och hört det mesta, och än idag förstår jag inte hur alkoholen kan förändra en människas beteende och personlighet på bara några få timmar. Det är fruktansvärt att se, och det är skitjobbigt att vara mitt i det.

Människor man älskar som blir totalt personlighetsförändrade. Det är nästan som att alkoholen gör en schizofren vid för höga doser. Believe me, jag vet hur jag själv blir när jag är packad. Och dagen efter vaknar jag oftast och tänker; "Varför gjorde jag nu så!??"

Oro, ont i magen, stress är något av det jag känner när jag är bland berusade människor. Om jag inte själv är berusad också... Då leker livet. Tills man har druckit ett glas för mycket; Då suger livet och tårarna flödar. Jag säger det, man blir fan schizofren!

Jag skulle vilja berätta vad jag själv varit med om, som anhörig till alkoholister, men det blir svårt att göra det utan att lämna ut någon. Jag får fundera lite först...

Man kanske skulle flyttat till något "muslim-land" som t.ex Kuwait, där det är olagligt att dricka alkohol. Men många av de länderna är där ju krig.

Men vilket är egentligen värst? Krig eller alkohol? Hm... Svår fråga.

CIWI - Min pundiga vardag

Jag tänkte berätta lite om hur en vanlig vardag såg ut i mina 6 år som pundare.

Jag vaknade vid 10-11 på morgonen, meckade den obligatoriska morgon-hulingen (för att bli människa och orka göra något). Ut med hunden, in i duschen.

Sen åkte vi in till stan, gick på bolaget och köpte öl, sen gick vi hem till nån kompis och drack öl i några timmar. Därefter var det dags att fixa ny huling (hasch), om vi inte hade mer kvar.

En släng (1 gram hasch) kostar ca 100 kr. Men köper man 5 gram så kunde man få det för typ 350:- om man har tur. Då räckte det KANSKE i 2 dagar.

Jag minns knappt vad vi brukade hitta på, mer än att jaga nytt knark varenda dag. Men dagarna slutade alltid med att man låg förvirrad i soffan och glodde på tv och fjudade (rökade) tills det var dags att gå och lägga sig.

Röka och öl, det fanns alltid med i bilden, "det måste man ha". Även om jag tog amfetamin, kokain, ecstacy, piller... Man använde alltid röka, för det skjutsar igång effekten på alla andra droger. Det blev en MYCKET bättre förvirring då. Och det var ju prio 1, att må så bra som möjligt.

Vissa perioder fanns det mycket piller i stan, andra perioder fanns det kokain, och ibland fanns det ecstacy. Det var så det såg ut - I en liten stad kan man inte förvänta sig att hitta alla typ av droger hela tiden. Det beror på om någon var så våghalsig/dum så de hade tagit hem och vågade sitta på det hemma i sin lägenhet. Hämta hem drogerna, förvara dem och sälja dem!

Jag kom att tänka på en annan grej.

Jag var hemma i min lägenhet, polisen knackade på, jag fick åka med till stationen. De bad mig att ta av kläderna, av någon anledning som jag inte minns... Sen när jag fick gå hem, så märkte jag, när jag kommit ut från polisstationen att jag fortfarande hade en bit huling (hasch) i jeansfickan.

DÅ blir man glad, och lide kaxig! Det känns som att man har blåst snuten - " "HAHA ni hittade inte mitt knark era dumma jävlar! Got ya!!"

Sen var det den gången vi hade husrannsakan i P's lägenhet. Där var väl ca 3-4 snutar, en polishund, och jag och P fick gå ut ur lägenheten medans de rotade runt. Den ena polisen som jag fick gå med, vi gick till tågstationen som låg 2 minuter ifrån lägenheten. Han ställde lite frågor och sa att jag verkade vara en bra tjej, som inte borde syssla med droger...

Sen ringde polis-kollegorna honom och vi återvände till lägenheten och poliserna körde igen.

Gissa om vi blev GLADA över det faktum att de inkompetenta snutarna hade missat att det låg en helvetes massa piller inne i högtalaren. Usch DET hade svidit annars!! *hemska tanke*

Nu är klockan 01.26 och nu är det dags att sova. På återseende!

~ Ciwi ~

PS: I mina berättelser försöker jag beskriva med samma sinnesstämning och samma känslor som jag hade vid de tillfällena som jag berättar om. Men jag vill poängtera att jag har varit drogfri i snart 6 år och saknar inte drogerna alls!

CIWI - En elak jävel

Jag träffade P (min f.d pojkvän) vid årsskiftet, 1999-2000. Det började som en "spännande vänskap", som efter några månader utvecklades.

I början av vänskapen så var det droger på kvällen (ecstacy, svampar, röka, piller och öl) sen på morgonen vaknade jag alltid med världens ångest "What the f*** gör jag i hans säng? Eww..." Sen drog jag med tåget hem till Skurup.

Men sen kom kvällen och det var dags att "festa" igen. Jag kände mig cool. I tufft sällskap, roliga fester, galna upptåg! Det kunde inte bli bättre.

Vid denna tiden hade jag hoppat av gymnasiet, efter 3 försök. Jag började på Omvårdnad när jag var 16, hoppade av, fortsatte på IV. Började på Handel. Hoppade av, fortsatte på IV. Sen slutligen testade jag BF, men det pallade jag inte heller. Skolan var inget som överhuvudtaget intresserade mig, så jag valde att hoppa av skolan. Tanken var ju dock att jobba lite och sen hoppa på skolan igen. Det blev inte så.

Jag träffade P och började punda istället.

Han var snäll i början, väldigt omhändertagande och beskyddande. Men även ganska kontrollerande. Men han sa alltid att det var för mitt eget bästa. Okej, tänkte jag, så omtänksamt.

Sen blev det dåligt. Det var direkta ordrar, från morgon till kväll. Gå ut med hunden, gör kaffe, gå till affären...
Och på kvällarna var det väldigt mycket öl. Efter ett tag blev han väldigt elak när han drack, kallade mig saker.

Hora, luder, pissluder, äcklig, "ingen 10poängare precis", psykiskt sjuk,

Sen ibland fick man en lusing när man var tuff och tjafsade tillbaka. Och vissa gånger blev det mer än en lusing. Än idag känner jag en bula vid hårfästet som aldrig lagt sig, efter den gången han satt på mig och slog mig med upprepade knytnävsslag i huvudet.

Dagen efter kom min pappa och ringde på dörren. Jag gick upp och öppnade med täcket omkring mig. Men direkt när jag öppnade dörren så tittade pappa på mig, sen föste han igen dörren, gick och satte sig i bilen och körde hem igen. Jag var alldeles svart-blå kring båda ögonen och kinderna var svullna som P hade slagit mig.
Pappa var helt enkelt tvungen att gå, för det enda han kunde tänka på var att han ville "slå ihjäl" P.

Sen har vi den gången då P hade lagt sig i sängen och jag var uppe och rökade. Han kallade mig massa sjuka saker och jag var lite full så jag sa till honom att hålla käften. Då sa han; "Säg det en gång till!" och jag var ju botten-kaxig så jag sa till honom att hålla truten en gång till.

Jag hörde hur han reste sig från sängen och klampade mot mig i rask takt. Jag gjorde mig beredd och reste mig från soffan. SMACK!!! Han slog mig med flat näve rakt över sidan av ansiktet, rakt på örat, så det slog lock.

Men jag fick in en jävla bra träff också, jag slog han en gång med knuten näve rätt i ansiktet så han tappade balansen och flög rakt igenom soffbordet, som var av glas. Oops, tänkte jag och fick lite panik, det var inte riktigt meningen.

In kom hans morsa, som bodde granne med honom (lägenhet, vägg i vägg). Hon hade hört kraschen och sa till mig innan P ens lyckats kravla sig ur glasskärvorna; "Gå Sally, gå! Du måste gå, han kommer bli tokig."

Jag tog på mig jacka och skor, gick ut mitt i natten och fick ringa min bror, så han kunde hämta mig.

När brorsan kom så stod jag och rökte och precis då upptäckte jag att ciggen var röd av blod, och min sko var alldeles blöt, så det "plaskade" när jag gick. Jag hade skurit mig på foten och handen, på något sätt. Det var blod som plaskade i skon. Fråga mig inte hur jag lyckats skära mig, för det minns jag inte. Adrenalinet pumpade så jag minns inte hur jag skar mig.

EN ANNAN GÅNG bråkade vi hemma i Palles lägenhet (när jag bodde hos Palle). Jag var skitfull och P var relativt nykter. Problemet var att varenda gång jag blev jättefull så kom de där "nu ska jag ge igen-tankarna", och då råkade han illa ut.

P hade/har en hand som han bara har fyra fingrar på. Han miste tummen när han och Tommy (R.I.P) byggde en bomb hemma hos Tommy, när dem var i tonåren. Tro mig, jag har sett både rummet med de kvarvarande blodstänken i taket och tummen i en brun glasburk. SKITÄCKLIGT när man är förvirrad (drogpåverkad). Dock jävligt äckligt att titta på när man är nykter också! Av någon anledning så ville han spara sin tumme. Öörk!

Hur som helst, tillbaka till Palles lägenhet och min hämnd. Det slog slint i huvet på mig så jag låste dörren från insidan, med nyckel och GÖMDE nyckeln. Nu jävlar skulle han få! Han stod i dörröppningen mellan hallen och köket. Då tog jag tag i den dörren och SLOG IGEN DEN rakt på hans friska hand. Tyvärr ganska rogivande när jag tänker tillbaka på det. Där fick han den jävelen. Jag knäckte hans friska hand!

Som sagt så hade jag ju gömt nycklarna, så han kom inte ut. Så det slutade med att han och jag var på insidan, medans polisen stod på utsidan och kallade; "Alexandra (mitt riktiga namn), öppna dörren nu är du snäll."

Till slut öppnade jag dörren, P smet ut, jag pratade med polisen, sen kom Palle och nattade mig, innan han stack tillbaka till festen några trappor bort.

Någon timme senare så vaknade jag. Och då hade jag "låst in" mig själv! Jag hade INGEN aning om var jag hade lagt nyckeln. Dörren låstes ju med nyckel både från utsidan och insidan. Det slutade med att jag virade upp ljusslingan som lyste så fint kring Palles balkongräcke, och hivade mig ner på det, från 2a våningen och stack till festen där Palle var.
Fortsättning följer...

COWI - Julfest på Hilton i Kuwait (Dag 4)

Jag var och hälsade på min pojkvän i Kuwait i december!

Där är det förbjudet att dricka alkohol och dessutom går det ej att få tag på.

Man har inget annat val än att vara nykter. Jag hade det underbart där men det var jobbigt för mig att inte kunna få min dagliga dos av gift, så när vi var på julfest på Hilton Hotell så gick jag lös på dessertbordet och kunde inte få nog. Han filmade mig i hemlighet när jag var på min sjätte tallrik med mat. Jag var så besatt av att äta så jag inte märkte det!
Jag förstår ju nu hur tokigt det var och måste sett ut. Observera att hela salongen är tom. :/

"Komiskt" nog så spelades Rihanna's 'Cheers' (Drink to that) i högtalarna.

COWI - Fyllot med gräddtårtan (Dag 3)

Jag tänker skriva om första gången jag träffade min pojkvän.

Anledningen till det är för att det är en riktig fyllehistoria och nu när jag ser tillbaka på den så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag känner lite obehag när jag tänker tillbaka. Han drar dock upp den gång på gång och ser den som ett fint och roligt minne men jag däremot skäms och tycker att jag var den pinsammaste som gått i ett par stövlar.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så raggade han upp mig när jag jobbade. Han var i Hamburg tillfälligt för att spela in en film sedan skulle han flyga till Dubai nästa dag.

Klockan var runt 3 på natten när han gick fram till mig. Vad jag inte visste då utan fick reda på senare var att han stått en bit ifrån och spanat på mig i en timmes tid innan han kommit fram. Hans ord var att jag visat en styrka och dominans som han fastnat för direkt.

Vi bestämde att vi skulle äta frukost tillsammans när jag slutat jobba vid 07 ca. och hans inspelning var färdig. Jag kommer ihåg att tiden gick så sakta den natten men jag roade mig med att titta på denna vackra stora mörka man där han gick runt med filmkameran och försökte fånga ljuset. 

Vi gick till en resturang i närheten och satte oss på uteserveringen. Han beställde frukost och jag köpte en 50 cl starköl. (Kan beätta att alla ölen som nämns i denna historien, utom en är halvliters)
 Klockan gick och vi hade riktigt trevligt där vi satt mitt emot varandra i solskenet, pratade drack öl och skrattade om vartannat. Vi hade mycket gemensamt och kom väldigt bra överrens. När jag hade druckit 2 öl ungefär så frågade han om jag ville följa med till hans hotell och "hjälpa honom packa" eftersom han skulle flyga på eftermiddagen.

Jag tittade på honom log och sen skrattade jag och tackade vänligt nej till hans förslag.

Den var tom. roligare än 

"Vill du följa med hem på en kopp te?"

Dock lika ljusblå :)

2 öl senare tackade jag ja till samma förslag!

Vi betalade och gav oss iväg till tunnelbanan. Han hade nöjt sig med 2 öl men jag fortsatte dricka på vägen. Jag var ganska full nu men ändå ok så när vi kysstes utanför tunnelbanan så kommer jag än idag ihåg hur mina fötter lyftes från marken av äkta passion. Det var INTE alkoholen utan helt och hållet mitt hjärta.

På hotellet gick han och duschade och gjorde sig i ordning. Jag satt i fönsterkarmen och drack ännu en öl som jag fått från hans minibar. Vi fortsatte prata och skratta medans han packade och jag satt och rökade som en borstbindare och var fräck i truten. Mitt minne av det är att jag kände mig stark och tuff och vågade vara mig själv ju mer jag fick i mig av min fiende "Kung alkohol".

Han sa att jag fick använda duschen om jag ville men jag tackade nej och nöjde mig med en ansiktsmask som jag hittat på badrummet. Jag kletade in den i fejjan och släppte ut mitt hår.

Fy f*n säger jag bara....hur såg jag ut???

Vi tog en taxi till flygplatsen och jag fick ännu en öl med mig från minibaren. Taxiresan var rolig med ytterligare skratt och snack och jag satt med en jordgubbsgräddtårta i knäet som jag fått av honom. Den hade blivit kvar sen en födelsedagsfest de haft dagen innan och jag tyckte att det var synd att slänga den så tog glatt emot den. 

Ps. jag var full som en alika vid detta laget och tårtan hade inget lock!

Inne på flygplatsen lallade jag efter honom med en öl i ena handen och balanserade en gräddtårta i den andra. Jag stod tyst och väntade medans han checkade in sina väskor och försökte koncentrera mig på att inte se så full ut. Jag hade kanske kunnat lura folk om det nu inte varit så att jag satt ner gräddtårtan på rullbandet så den höll på att åka in i flygplanet.
Är tacksam att han inte såg det!!

Sedan följer en sekvens som jag inte kommer ihåg för där hade jag en av mina blackouts.
Jag sa väl förväl till honom eller nåt förmodar jag.

Iaf. nästa grej jag kommer ihåg är att jag sitter på en trottoar utanför flygplatsen med 2 öl och en gräddtårta och kände mig riktigt lycklig.

Förrutom att alkohol är livsfarligt har jag även lärt mig en annan sak från detta och det är att jag träffat en man som älskar mig för den jag är för han ringde mig 2 dagar senare och han är fortfarande vid min sida! I ett års tid har jag varit orolig för att han skulle bryta upp med mig för att jag inte tyckte att jag var värd en sån bra man som honom.
Så mycket skit jag har gett denna människa och drivit honom till att hålla sig undan i perioder och jag har även brytit upp med honom 2 ggr på fyllan. Rädslan av att förlora honom gjorde så att jag var den som fördrev honom men kärleken segrar alltid och det är jag mycket tacksam för.

Jag hoppas att jag en dag kommer att kunna vara mig själv och känna mig lika lycklig som jag gjorde den dagen fast utan alkohol i kroppen.

CIWI - Lämnad

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men om vi tar det från tiden efter Fredde hade dumpat mig. Jag var 18 år.

Jag bröt ihop totalt. Jag klarade inte av att vara ensam och mådde oerhört, extremt dåligt. Troligtvis hade jag Borderline redan då, för det var så tydliga symptom nu när jag tänker tillbaka och nu när jag vet vad Borderline är. Rädslan av att vara ensam, rädslan av att vara övergiven, den brutala ångesten och det ständiga vädjandet till Fredde om att han skulle ta tillbaka mig.

De första dagarna bodde jag hemma hos min storasyster, med hennes man och barn. Jag klarade verkligen inte av att vara ensam, det kändes som att jag skulle dö av sorg. Problemet med min storasyster var att hon är inte den känsliga typen, så hon var inte speciellt förstående, att hela min värld precis hade rasat samman.

Jag minns en kväll, alla hade lagt sig och jag låg i sängen med min ångest och min mobiltelefon, och jag kunde inte låta bli att ringa till Fredde. Han svarade ju såklart (allt för att göra mig illa och håna mig när jag var ledsen) Jag minns inte direkt vad som sas, men det var väl det vanliga "snälla, älskar du inte mig längre?, hur kan du inte älska mig längre?, du älskade ju mig då, snälla snälla lämna inte mig, jag klarar mig inte utan dig..."

Men det enda han sa vara att han låg med sin nya tjej i hennes säng och dem hade precis haft sex. Och så hörde jag henne i bakgrunden. Dem var riktigt elaka båda två. Där låg jag i min säng och grät och vädjade till honom, som varit så kär i mig för inte så länge sen, medans dem hånade mig och berättade hur kass jag var och hur bra Hon var, hur mycket snyggare Hon var och hur lite han brydde sig om mig, att jag skulle låta honom vara ifred.

Det VÄRSTA i detta uppbrottet var att jag såg hans familj och hans mamma som den mamman jag aldrig själv hade haft; hon brydde sig om mig, hon uppskattade mig, hon frågade mig om skolan, hon skällde på mig när jag skolkade... Min Yve... Än idag betyder hon, och de andra i hans familj oerhört mycket för mig!

Efter att ha bott hos min syrra några dagar så prövade jag att flytta hem till min egen lägenhet igen. Då hade jag även börjat umgås med en tjej (Erica) som kom att bli en väldigt betydelsefull, nära vän i allt detta helvete som jag gick igenom. Det gick inte alls bra att sova ensam, så denna gången var det min vän Erica som jag flyttade hem till. Vilken underbar familj, vilken fin sammanhållning och sån respekt de hade för varandra. Något som jag aldrig känt i min egen familj. I min familj var jag (och är fortfarande) van vid att bli kallad dum i huvudet, den dummaste jävelen som kan gå i ett par skor, blåst, slyna m.m.

Jag tror att jag bodde hemma hos Ericas familj i ca 3 veckor och det var verkligen underbart, det hjälpte mig sååå mycket. Varje kväll efter maten satt vi allihop, hela familjen, i soffan och tittade på Big Brother. Det har jag aldrig upplevt i min egen familj att alla sitter och kollar på ett tv-program tillsammans och skrattar och myser. Hemma i min familj är det faren som bestämmer vad det ska tittas på och då är det oftast Nyheterna eller något annat debatt-program, och då ska alla hålla truten så han kan höra. Jättemysigt, eller!?

Nästa sak som dyker upp i mitt minne är att på morgonen när det är dags att åka till skolan så har jag blandat Cola och vodka i en 1½ liters Cola-flaska, och den dricker jag på väg till skolan och inne i klassrummet. Läraren märker inget till en början för det är ju "bara läsk". Men efter nån timme så kallar de ut mig i korridoren och undrar hur jag mår, sen nästa sak jag minns är att jag åker taxi till Psyk. Efter psyk sätter jag mig på cykeln, fortfarande packad, beger mig hem till Fredde för att än en gång försöka få honom att ta tillbaka mig. Utan framgång såklart.

Sen började jag umgås med en kille som tog droger och jag började käka Ecstacy. Sen vid årsskiftet, Millenium, träffade jag min nästa pojkvän, Pontus, en riktigt elak jävel, och nu var jag en riktig narkoman. Tog droger och drack alkohol VARJE dag! Sen höll det på så i 6 år och detaljerna berättar jag nästa gång. 

CIWI - Drogfri sen sommaren 2006

Hallå bloggers!

Det är jag som är Ciwi. Jag är 29 år gammal (snart 30). 2-barns-mamma från södra Skåne. Sjukskriven. Ska dock börja jobba snart. Rätt så trött på att vara sjukskriven. Har gått en DBT-behandling, därav sjukskrivningen. Jag kommer till det, mer detaljerat, några inlägg senare, så "stay tuned".

Jag tänkte att eftersom Cowi har börjat prata om sitt missbruk, så tänker jag följa samma linje och berätta lite om mitt missbruk. Jag kommer ta det i etapper, för det tar en stund att berätta.

Jag har varit drogfri sen hösten 2006, tack vare Nämndemansgården. Tack vare Ystads Kommun, för att dem betalade min behandling. Tack vare min sambo, som jag träffade efter min hemkomst från Nämndemansgården.

Mitt drogande började pga ett oerhört tungt uppbrott från min dåvarande pojkvän, när jag var 18 år gammal. Jag mådde extremt dåligt, ville inte leva utan honom och hade bestämt mig för att ta två stycken Ecstacy-tabletter, för att ta mitt liv...

Hm... Ingen bra idé! Jag blev jävligt förvirrad, och fick inte ens en nära-döden-upplevelse.

Kvällen slutade med att min svärmor såg mig yra runt på stan, så hon körde mig hem till min alkoholiserade morsa. Väl hemma hos henne, så blev jag jättearg och skällde ut min mamma och hennes "kavaljer". Jag kallade henne hora och kallade hennes "kavaljer" dum i huvudet som stannade kvar och tog en massa skit från henne. Men det var saker som jag behövde få ur mig så det kändes bättre efteråt. Svärmor var stolt över mig att jag äntligen vågade öppna mig och berätta hur jag kände. Det är inte bra för en vilsen tonårsflicka att gå och bära på en massa ilska, och inte kunna få det ur sig.

Hur som helst, natten blev mindre rolig. Morsan låg i sängen hos mig. Jag yrade mycket och snackade väldigt osammanhängande. Det är det sista jag minns av den kvällen.

Sen återstod 6 års helvete med en ynklig människojävel till pojkvän som förnedrade mig oerhört mycket på en daglig basis, och gav mig 6 års helvete.

Men det berättar jag mer om en annan dag (troligtivs imorron).

GLAD PÅSK!

~ CIWI ~

COWI - Äntligen har Törnrosa vaknat (Dag 2)

Jag undrar egentligen inte över hur jag hamnade här. Jag var mer eller mindre medveten om spiralen jag åkte runt i men jag visste inte hur jag skulle komma ur den. Hela mitt liv har bara varit elände efter elände och ju mer jag rörde vid desto mer elände skapades runt mig, av mig. Denna onda spiral har format mig genom åren och fått min syn på mig själv och saker runt omkring mig se skeva och snedvridna ut. Självkänslan är i botten och jag måste laga den. 

JAG VET DET NU!!!!

Hur?

Ja haha.....DET var en bra fråga!

hur lagar man sin självkänsla?

Sitt trasiga liv....

Jag tror att en bra början kan vara att inse att man ej är lycklig och sluta lura sig själv.

Inse att man har stora problem!

Men det viktigaste av allt...........

VILJAN!

Viljan att vilja förändra ditt liv till det bättre för det är inte för sent!!

DET ÄR ALDRIG FÖR SENT!!!!!!!!!!!!

Glöm aldrig det!

Jag ska ta tillbaka mitt liv!

För det är jag värd!

Mitt liv är min gåva!

COWI - Sanningen i vitögat (Dag 1)

Aloha!! 

Jag är ena halvan av bloggen som jag startat med en underbar människa, Ciwi!

Jag är 32 år gammal, troende kristen och lever och verkar i Hamburg och jag jobbar som säkerhetsansvarig på 2 nattklubbar på Reeperbahn. Jag ÄLSKAR mitt jobb. Det är ett spännande och varierande arbete där jag får chans att träffa alla möjliga sorters människor.
På gott och ont.

 På Påskdagen förra året blev jag uppraggad av min pojkvän när jag jobbade. Jag blev imponerad av hans mod eftersom jag jobbar med stora starka tuffa män så är det inte så lätt att bara gå fram till mig och flirta men denne gjorde det. Rätt in genom VIP-ingången promenerade han och rakt upp till mig lol och vad jag då trodde skulle bli endast One Night Stand utvecklade sig till ett riktigt förhållande.
Dock är det ett långdistansförhållande då han bor i Hollywood men i början på nästa år ska vi flytta ihopa och det ser jag mycket fram emot. Relationen med denna människa har varit mycket spännande under årets lopp då jag fått chansen att åka till Kuwait och träffa honom när han arbetade där men nu är han dock i Los Angeles och dit kommer jag inte åka. Inte i nu iaf. Jag får bärga mig för han kommer till Hamburg snart och vi ska tillbringa hela sommaren tillsammans.

Så med andra ord. Mitt liv är perfekt!

Förrutom en liten detalj.....

Vass som en glasskiva.......

Som skär rätt in i hornhinnan på mig....

Jag har gått och blivit alkoholist...

och hur i hela fridens namn det nu gick till så tänker jag ta reda på det här.

Allt har en början.......

CIWI - Never underestimate a mink

MINK IS AN ANIMAL THAT SHOULD NOT BE UNDERESTIMATED
They are very violent and will attack almost everything.
"I beat this one though."

COWI - Only God can judge me

ONLY GOD CAN JUDGE ME

"All you other M.F get outta my business."

CIWI & COWI

Välkommen!

Bloggen är fortfarande under konstruktion.

Vi öppnar inom kort! På återseende.

YOU DONT WANNA MISS THIS!

/ Ciwi & Cowi