COWI - Mellanöstern Del 3

Jag fick ett mail om att passet anlänt till Berlin 2 veckor innan min avresa. 

Jag blev överlycklig och ringde upp dem och frågade om jag kunde få det skickat till svenska Konsulatet i Hamburg. På så sätt slapp jag köra från Hamburg till Berlin för att hämta upp det. 

Mycket smidigare!

 På Konsulatets hemsida stod det att deras öppetider var må-fred tll klockan 13.00.
Kvinnan i Berlin sa att det inte var några som helst problem. 

1 vecka senare fick jag ett mail av konsulatet att passet kunde hämtas upp. Lyckan var gjord och jag började packa min resväska.

Men, så började motgångarna.

Jag hade bestämt mig för att hämta upp passet på fredagsförmiddagen, alltså 2 dagar innan avresan. När jag kom fram till Konsulatet så var det stängt, så jag kollade öppettiderna och de stämde ej överrens med dem jag sett på hemsidan. Här på dörren stod det att de hade stängt på fredagar!!

Jag började få ont i magen och en obehaglig känsla fyllde min kropp. 

Jag kommer att missa mitt flyg på söndag!!!!!!!!!!

Jag började ringa upp de anställda på Konsulatet och de sa till mig att det inte fanns en möjlighet för dem att komma dit och lämna ut passet förrän på måndag. De bodde för långt bort annars hade de gjort det.

Det var verkligen snällt av dem och jag förstod ju att det var omöjligt. Jag var dock rörd för de ringde runt och försökte hitta någon i Hamburg som kunde öppna upp Konsulatet åt mig, men utan resultat.
 Dessa vänliga människor tog 2 timmar av deras fredagseftermiddag för att försöka kunna hjälpa mig, så jag tackade dem för deras underbara engagemang och ringde resebolaget istället.

Där var dem inte lika tillmötesgående utan sa att om jag inte flyger på söndag så ställs resan in och jag kan inte få några pengar tillbaka.

Jag blev apförbannad!!!

Jag tom. erbjöd mer pengar för en ombokning! Jag förstår ju att sådana här grejer är struliga och en ombokning kostar.

Jag försökte förgäves få flyget framflyttat en dag men hon var benhård. 

Det gick dem inte med på!

Aarrgghh!!!

Jag tackar Gud för att kvinnan på resebolgaet satt i Bayern

"Väldigt långt bort från mig med andra ord"

450 euro borta......

Jaja, vad är en bal på slottet?

Jag kände mig helt tom och förtvivlad på samma gång.
Jag gick hem och mailade min pojkvän och han reagerade precis som jag hade gjort. Han kom med en massa förslag om att maila resebolaget och försöka förhandla med dem. "Hon är omöjlig", svarade jag honom men gjorde som han sagt. På kvällen satte jag mig med min Laptop och skrev så snällt och förnuftigt som jag bara förmådde.

På lördagen fick jag detta svaret!

"Tyvärr är det försent för dig att göra en ombokning då det måste göras 24 timmar innan avresan och nu är det inte kontorstid så vi kan ej hjälpa dig. En ombokning skulle gjorts i fredags!"

"Vaaa?!?!?!"

Skämtade hon med mig? 

Jag ringde ju för f*n på fredagen när jag stod utanför Konsulatet!!!

Nu var jag så förbannad att jag inte ens klarade av att prata med min pojkvän.

 Jag var offline överallt och hela min kropp höll på att brinna upp av ilska!

Jag bara låg i min säng med Fru Självömkan och orkade inte tänka på något öht.,

för jag hade förlorat fast jag arbetat så hårt för detta.

 Jag hade betalat sammanlagt 620 euro för resa, pass mm.som nu var puts borta men

visst på måndag kunde jag hämta mitt pass men det hade jag knappast någon användning för nu.

På måndagen fick min pojkvän tag i mig på Skype och berättade att han läst vad som hänt och han var också ledsen för det och började ta på sig skulden för han menade att han borde ha rått mig till att hämta passet innan jag bokat resan.

men alltså...

Aldrig i livet att jag gick med på att det var hans fel.
Det var helt och hållet mitt fel!  Hade jag bara strukturerat upp detta på ett annat sätt så hade det aldrig hänt. 

Jag skulle inte väntat till sista minuten med att hämta upp passet. 

Detta var konsekvenser av fröken Söderbergs handlande. Nu hade jag lärt mig en läxa till.
 Ooh livet och dessa underbara läxor :(

Helt plötsligt säger denna underbare man!

"Cowi, jag ska boka en ny resa till dig så du kan flyga hit på onsdag, 7 december"

:O 

:O

:O

KÄRLEK

Jag skickade en tysk länk till honom om billiga sista minuten och datum, pris mm.
En jättebra deal.
Vilken tur vi hade.
Vi förstod inte helt och hållet allt som stod på den tyska sidan så vi bytade till en annan sida, samma flyg och samma erbjudande fast på engelska och han bokade den direkt.
På tisdagen skrev han...

"You've got mail!"
:D
Där fanns den.
Flygbiljetten till Kuwait City. Jag kunde inte tro det, att jag nästa dag skulle flyga till min älskling.


Lyckan var total!

COWI - Mellanöstern Del 2

Där satt jag då uppkrupen i soffan och pappa låg tyst i sin säng och kikade upp i taket. Jag väntade med spänning för jag visste att han skulle säga något om detta. Han kan inte hålla sina åsikter inom sig även om han säkert önskat det flera gånger. Vi är ganska lika ändå. Min paps och jag :)

Sen kom det!

Ett jäääääääääääääääättelångt tal och jag blev helt häpen.

Jag tror att det var det samtalet han alltid velat ha med mig men aldrig kunnat pga. att jag inte velat lyssna tidigare.

Nu lyssnade jag.....med stort intresse.

Jag kommer inte ihåg allt men något i stil med.

"Jag har slutat att oroa mig för dig för det går inte att leva ett normalt liv och samtidigt oroa sig för dig för det kommer nya saker hela tiden och det slutar bara med att man blir tokig. Du är den du är och ingen kan ändra på dig eller få dig att göra som "alla andra". Det slaget tar bara en massa onödig energi och det slutar med att man förlorar ändå. Du anar inte hur många gånger jag legat vaken och oroat mig för att du har ringt och berättat om en massa tråkiga saker sen lägger du på och kvar sitter jag med mina tankar. Veckorna går och man vet inte vad som hände sedan, om allt är bra nu och om du fixade det. Sen bara dyker du upp en dag gladare än någonsin och man frågar hur det gått med det problemet du haft. Ja då tittar du på mig konstigt och kommer inte ihåg och sen får man som svar. Va? Det? Nä...det var längesen! Så nu Karolina vill jag bara säga att jag har för länge sedan accepterat att du inte är som de flesta i stan. Du mår inte bra av att vara instängd med vovve, volvo villa i ett förortsområde och gå till jobb på klockad tid som de flesta andra utan du gör saker helt annorlunda. Du är den modigaste jag vet. Jag tycker att jag är modig när jag tar segelbåten och seglar till Köpenhamn. Jag trivs i min lilla stad i min lilla värld men har förstått att du inte gör det. Mitt råd till dig ej att inte ha för bråttom utan ta den tid du behöver och lära känna denna killen på riktigt och upplev världen med varandra. Ha inte för bråttom med att gifta er och skaffa barn utan bara lev livet och ta hand om varandra för jag tror att ni bägge mått bra av det. Jag är glad för din skull att du träffat någon som verkligen förstår dig och som du kan vara dig själv med. Vad jag förstått så är denne mannen annorlunda än de du tidigare träffat. Jag hoppas att du får det underbart i Kuwait och att ni tar hand om varandra och lev livet Karolina. Det är du värd!"

Jag satt förstummad i soffan och bara lyssnade på denne man och jag fick en helt annan syn på honom än vad jag tidigare haft. En respekt som jag aldrig någonsin kunnat känna och jag visste  att alla problem vi haft och alla våra meningsskiljaktigheter var som bortspolade. Lika lite som han hade respekterat mig tidigare, lika lite hade jag respekterat honom.Vi hade bägge varit sega och envisa men nu kunde vi mötas. Äntligen! Både han och jag hade förändrats och jag kände en verkligen riktig lycka inom mig och tacksamhet över att JUST han är min far. 

Iaf....

Med sina föräldrars blessings så blir det mycket roligare att göra sina upptåg och prova nya saker. Utan deras stöd så gör jag det iaf. men med bägge i ryggen är det en helt annan magisk känsla. Jag heter Karolina och mina föräldrar stöttar och tror på mig hur tokiga saker jag än tar mig för!

Så resan till Mellanöstern började planeras. Jag ansökte om passet i Ystad i november och skulle få det skickat till Svenska ambassaden i Berlin där jag skulle hämta upp det och det skulle ta ca. 2 veckor. Resan var planerad till 4 december och då skulle jag flyga till Istanbul 09.00 och där byta flyg mot Kuwait City.

Jag sparade pengar som en galning, la undan och vred och vände på alla utgifter. Till slut hade jag fått ihopa 400 euro så nu satt jag natt och dag och försökte få en sista minuten till det priset. Jag fann en på 420 euro och slog till....................

Innan jag fått passet!?!?!

Mycket dumt!

Gör aldrig det!

CIWI - Min monolog

Jag har en vän. Jag kallar henne "min monolog". 

(även om jag snott uttrycket från en annan vän, som också hon har en "monolog")

Wikipedia säger:

Monolog, ett längre tal från en person. 

Ofta använd i teatersammanhang, t.ex. i en pjäs, där en roll uttrycker tankar, funderingar, eller liknande. Även i form av inre monolog.

Monologer förekommer bland annat i ståuppkomik.

Det är ganska kul att ha en "monolog" vän, för man lär sig mycket, och har man ont i halsen en dag och behöver vila stämbanden, så gör det inget, för det är nästan som vilken annan dag som helst, med min underbara monologa vän. Hon sa till mig i början när vi hade känt varandra ett tag, att några av hennes gamla tjejkompisar gnällde på att de aldrig fick en syl i vädret. 

Nä men då får man ju ÖPPNA TRUTEN och inte bara sitta tyst, och sen gnälla om det. 

Biatch! 

Jag säger till henne; 

- HALLÅ! Håll flabben, jag ska prata nu! 

Sen får man ungefär 3 minuter tills hon BARA ska fälla in en LITEN kommentar. Sen är monologen igång för fulla muggar igen. 

Men det gör inget, jag älskar min underbara monolog, och hon har lärt mig mycket. Jag har lärt mig att säga ifrån, jag har lärt mig att inte ta skit, att inte be om ursäkt för allt och att jag faktiskt duger precis som jag är. Min monolog har lärt mig att tycka om mig själv. Hon har fått mig att inse saker om mig själv som jag inte visste tidigare. Hon säger att jag är extremt bossig, och så har jag aldrig sett mig själv. Och den insikten tackar jag henne för! För då slipper min sambo lida. Haha! 

Men ibland när vi pratar, så känner jag mig ungefär såhär; 

SKJUT MIG!!!

Det är dock inte så illa som det låter här, i mitt lite skämtsamma inlägg. 

Cowi, kan du gissa vem min monologa vän är? 

Det är du. 

Hahaha!

JAG ÄLSKAR DIG PRECIS SOM DU ÄR

DU ÄR MIN BÄSTA VÄN

UNTIL DEATH DO US PART!

COWI - Mellanöstern Del 1

Jag och min far har inte alltid sett öga till öga.

Hela min uppväxt har vi haft stora meningsskiljaktigheter. 

STORA BRÅK

När jag växte upp var jag tuff och självständig. Jag gjorde vad jag ville och så har jag väl i princip alltid varit och är än idag. 

Jag är orädd, tar stora risker och gör vad som faller mig in och så är det helt enkelt.

Idag står jag och min far varandra väldigt nära. 

Vårt senaste bråk ligger minst 6 år tillbaka i tiden.

 Jag tror inte att vi spelar spel när vi träffas och håller en massa inne, utan tror snarare att vi bägge gett upp och börjat acceptera varandra för hur vi är.

Min far har uttryckt sin stolthet över mig flera gånger och att han känner sig trygg med den jag är idag. 

Tidigare har han alltid varit rädd att jag skulle fara illa osv. för mina konstiga val här i livet.

Inte idag

I dagens läge så är han 100% säker på att jag alltid står mig...no matter what.

Det känns tryggt att veta, att min far tror på mig.

Sist jag hälsade på honom var i november och det är egentligen här min historia börjar.

Jag var i Ystad för att fixa ett nytt pass och hälsade på min far samtidigt.

Hemma hos honom, uppkrupen i soffan berättar jag då att jag ska dra till Mellanöstern för jag hade träffat en kille som jobbade där för tillfället.

Ja...alltså...alla ni som har fäder kan nog tänka er hur min reagerade.

Hade jag sagt USA eller Mallorca el. Norrland kanske han kanske varit lugnare.

Som jag nämnt i tidigare inlägg så var pappa härdad vid detta laget. Det var inte första gången jag fått ett infall och velat resa iväg.

1999 drog jag till Boden för jag träffat en pojkvän där uppe och som råkat somna vid tidpunkten då jag skulle komma, så när jag anlänt så fick jag inte kontakt med honom. I -25 grader satt jag och väntade utomhus. Alla sov och efter att jag klätt på mig alla kläderna i min resväska så somnade jag i en snödriva. Jag vaknade upp arg som ett bi i hans dusch. Han hade vaknat och gått ut och kollat efter mig och hittat mig sovandes med frost på ögonfransarna. Han sa att jag liknat en snöängel.
Tur han vaknat annars hade jag nog inte gjort det.

2003 träffade jag en kille via Internet som efter månader av kontakt plockade upp mig och min son utanför mina föräldrars hus. Vi var hemma hos honom i hans lyxvilla i Höllviken i 2 veckor och sedan gav han mig förstahandskontrakt på en lägenhet i Malmö.

 Han var Fastighetsägare och jag fick själv välja bland en mängd olika lägenheter.
Jag var på hans kontor på natten och skrev kontraktet....bara sådär!

Den relationen höll såklart inte länge och när han försvann mot nya erövringar så satt jag med ett brustet hjärta i Malmö.

Dock i lägenheten som han hyrde ut till mig :)

2008 stack jag till Irland för jag förlorat ett vad med en kille jag träffat på Internet.

Om Sverige vann Fotbolls VM skulle han komma till Malmö men om Spanien vann skulle jag resa till Dublin.

Det valet förlorade jag så jag satte mig på flyget till Dublin midsommarafton 2008.

Min far blev nojig och gav mig massa pengar till hotell om det skulle gå dåligt.

Kan säga att det gick j*****t dåligt för killen var en sängvätare och en riktig skitgubbe och hans lägenhet var megasunkig så jag bara längtade hem varje dag men (det e en annan historia) lol

2010 stack jag till Portugal för jag träffade en annan snubbe på nätet som var Ordförande för Brazilian Jiu Jitsu förbundet i Portugal, så jag åkte hem till honom i 2 veckor för att träna på hans klubb. Jag fick även äran att träffa Grandmastern i Krav Maga, Yaron Lichtenstein och vara med på hans Seminarium och jag jobbade även i sekreteriatet i Portugal Open i BJJ.

Kiko Alves Da Silva "Min BJJ coach" Jag och Grandmaster Yaron Lichtenstein
 "Min Krav Maga instruktör"

"Här står jag på uteplatsen med Kiko's vakthund Salvador"

Jag var även med på Marcos Ceasar's car show och minglade runt där som en annan VIP och på detta fotot poserar jag med Marco's söner......2 riktiga pärlor om jag själv får säga det :) Synd man var en gammal uggla för dem var fina lol

 (Livserfarenhet)

"Christo Rei statyn i Lissabon"

Iaf...

Här satt jag då i min fars soffa än en gång och sa att jag skulle resa till Mellanöstern.

Kuwait för att vara exakt.

"Kuwait är en stat vid nordvästra Persisika viken i Mellanöstern, västra Asien. 
Det gränsar mot Saudiarabien och Irak. Invånarna är muslimer och lever som beduiner."









Han blev förfärad och chockad


och


I don't blame him.....

CIWI - Plåstrar om, lappar ihop och blickar framåt

Just nu har jag mycket känslor inom mig.

Skuld, ånger, ångest, känslor av att jag svikit någon. Denna någon är en väldigt betydelsefull människa i mitt liv.

Jag kämpar med att återfå förtroendet, jag kämpar för att återfå tilliten och jag kämpar med att plåstra om och lappa ihop det hjärtat som jag har krossat.

Men detta har även fört något gott med sig, tyvärr på dennes bekostnad. Jag har mer respekt, tar mer hänsyn till och känner mer förtroende för denna personens sätt att hantera vissa saker. Saker som jag ofta brukade lägga mig i, och tog över, och fullständigt underminerade vederbörande med.

Jag har inte varit snäll innan, (dock omedvetet). Men nu ser jag det, nu ser jag allting klart. Nu ser jag vilken bitchig, kontrollerande, otrevlig människa jag har varit tidigare. Men detta sveket, detta krossade hjärtat som jag har orsakat - Det har verkligen öppnat mina ögon och jag känner mig som en ny snällare, mer respektfull Ciwi.

Och jag hoppas att hon är här för att stanna, för gott!

Nu skriker min nyvaknade Holli. Time to go!

Kärlek till er alla, från Ciwi

COWI-Den som väntar på nåt gott....

Ojojoj.....så mycket har hänt! Ja visst...den fula ankungen, en historia som var värd att berätta men den är i det förflutna.

Så mycket har hänt och jag har så mycket att säga men vet inte hur jag ska börja....

Det kommer snart......

CIWI

CIWI - Hallååååååååå!

Ciwi is back in da house!

För en stund iallafall. Har mycket på schemat just nu, ska flytta om 1 vecka. Och sen har jag ju två småttingar som tar det mesta av min tid. Men idag är jag helt barnledig. Båda barnen har åkt till morfar precis. Jag packade in vagn och grejor i bilen, pussade dem hejdå. Sen rusade jag in till kylskåpet och korkade upp en 7% Cider. Ikväll ska jag nog unna mig en Vodka Vanilla med Coca Cola. Guuuuutt!

Anyhow, jag har bestämt mig för att inte bara skriva en massa allvarliga, känsloladdade inlägg, för det tar väldigt lång tid att skriva, så jag tänkte fälla in en och annan "vardags-berättelse", mest för att jag ska ha tid att uppdatera bloggen.

Jag har ju varit lite "missing" på den här bloggen den senaste tiden, och så kan vi ikke ha det!

Anywho, idag blir det grillning och jag ska göra min berömda potatissallad. Så jag tänkte dra till med ett recept på den, för er som är intresserade.

* Färskpotatis
* Turkisk yoghurt
* Majonnäs (i burk)
* Dijonsenap
* Svartpeppar
* Vitlök
* Purjolök
* Äpplen, Royal Gala
* Rödlök
* Dill (frusen, stor påse, el 2 små paket)
* ev lite kapris

Koka potatisen, tills den är lagom mjuk. Den ska inte vara för mjuk, för då blir dem mosiga när man ska röra runt den i yoghurten.

Under tiden potatisen kokar, så häller man upp yoghurten i en stor skål, blandar i rätt mycket majonnäs. Smaka av!
Hacka purjolök, rödlök och skala äpplena och dela dem i tärningar, och blanda ner i yoghurten. Svartpeppar, pressad vitlök, lite dijonsenap och lite kapris om man gillar det. Och i med den frusna dillen.Smaka av!

När potatisen kokat färdigt, så häll ur vattnet och i med kallt vatten, så svalnar dem fortare. Det går INTE att blanda i varm potatis. Sen tärnar man potatisen i lagom stora bitar och öser ner dem i skålen med yoghurtblandningen. Voila! En SUPERGOD hemmagjord potatissallad.

HA EN UNDERBAR DAG MINA VÄNNER, FÖR DET SKA JAG HA!

Kram från Ciwi

CIWI - Long time no see..

Hej igen!

Det var ett tag sen jag skrev här sist. Jag måste skärpa mig. Men ibland räcker tiden, helt enkelt, inte till.

Sen har jag lite prestationsångest när det gäller mitt skrivande; "Vad ska jag skriva om, var ska jag börja, vad vill ni läsa om."

Men jag fick ett förslag av en vän - Livet efter drogerna.

Så jag tänkte ta upp det i nästa inlägg. Men just nu, sover min lilla loppa, så nu ska jag minsann gå och duscha. Utan att skynda mig, yeeeay!

Så tills vi ses igen, have a nice day!

Kramar från Ciwi

COWI - Den blinda Ankungen (Del 3)

Bloggen har varit lite öde ett tag men så sjukt mycket har hänt så jag pallade bara inte sätta mig här och skriva, när jag inte visste vad jag skulle skriva om och hur jag skulle börja.....men nu så är jag här igen.

Jag har pratat med min mor ang. mina blogginlägg speciellt "Den blinda ankungen" och även om hon inte sa det rätt ut så visste jag direkt att hon blivit ledsen av det hon läst. Det fanns liksom en viss sordin på rösten. 

Naaaw...min lilla mamma :( Det är ju inte hennes fel att allt blivit som det blivit.

Jag fick många svar av min mor på varför jag blivit som jag blivit och varför jag fastnat i en ond Helix.

Det visade sig att jag inte bara varit blind när jag föddes. Jag var även döv. Vid 3 års ålder ungefär hade mina föräldrar satt sig ner med mig och börjat ställa frågor såsom "-Vill du ha godis?" etc. men min respons hade bara varit "-Vaa?" Jag var godisfanatiker nummer 1. så mina föräldrar hade genast anat oråd och tagit mig till läkaren. Det blev operationer med slangar i hörselgångarna mm. 

En sak som min mor hade fått höra av doktorn var att även om jag nu hade hörsel och en del syn tillbaka så skulle jag nog komma till att ha kvar det aggressiva beteendet som jag hade lagt till med pga. mina handikapp. Det hade gått så pass lång tid att läkaren trodde det skulle stanna. 

Mycket riktigt!

Jag har ett j*a humör. Jag vet att många säger att de har dåliga humör men träffar dem mig så möter dem sin överman (kvinna)

De som känner mig vet hur pass dåligt humör jag kan ha och hur förbannad jag kan bli för småsaker.

Tyvärr!

Det är ju tack vare handikappen som jag blev missuppfattad och missförstådd gång på gång och klart som korvspad att jag blev frustrerad av det. 

Där någonstans i början av mitt liv föddes min frustration över att inte kunna göra mig förstådd.

Allt har blivit så klart nu.

Jag har blivit lugnare ju äldre jag blivit. Även om jag nu i många år har mått dåligt så tycker jag nog att humöret har lagt sig en del. Speciellt sedan jag började med denna bloggen. Sedan jag började inse mina alkoholproblem och hur dåligt jag mådde i övrigt har jag blivit lugnare. Allt eftersom jag fått klarhet. Allt eftersom jag börjat må bättre. Allt eftersom jag började skriva om det.

OFFERROLLEN

Den är farlig.

Den satte jag mig automatiskt i för det fanns liksom inget annat. Det var inte lönt att kämpa för folk hade redan sin uppfattning om mig och mig var det då synd om.

 (Enligt mig.) 

Jag började känna mig trygg när folk såg ner på mig och hackade på mig så jag kunde inget annat än fortsätta leverera besvikelser så att tryggheten kunde kvarstå. Jag började så småningom tro på allt det negativa. Jag var inget annat än en looser, en dum j*a idiot som inte fattade något och en sån som ingen ville leka med. En pittögd snorig skitunge. 

Ja....mig var det synd om ;)

Jag hamnade såklart i fel sorts sällskap. 

De ordentliga och snälla barnen fick inte längre leka med mig så jag drogs till pojkar....busiga pojkar och de utnyttjade såklart min svaga position och tillsammans med dem blev det en massa bus.

 En händelse jag kommer ihåg är att jag slog i sönder hela fönsterrutan till en trappuppgång med en spade. En annan är att jag kastade ner en katt från en trappavsats för att se om den landade på tassarna. Det hade dessa pojkarna tutat i mig. Jag var så lättmanipulerad så jag gjorde nästan vad som.

Jag tuggade i sönder nästan hela min mors cykelsadel en gång. 

Varför vet jag inte?

 Frustrerad kanske? Arg? Who knows? 

6 år gammal så puttade jag ner en 1 åring från trappan på lekställningen och låtsades att hon trillat av sig själv. :O

Varför?

Varför gjorde jag så????

 (Fy f*n va jobbigt att skriva om detta)
Vad ont det gör i mig när jag tänker på det, men det är sanningen ju och den lovade jag er att jag skulle berätta.

Jag önskar att jag kunnat åka tidsmaskin tillbaka till den sekunden hon föll och fånga upp henne i mina armar. 

Lilla underbara bebis....förlåt!!!!



MEA CULPA

COWI - Den blinda Ankungen, del 2 (Dag 35)

Jag har orsakat min fars första gråa hår, hävdar han i alla fall men vi är fyra barn och jag tror nog att det är min syster som orsakat det första.

 Jag är 3 år yngre än henne så jag kan ju ha triggat igång produceringen och fått de andra hårstråna att gå samma gråa väg.

 Jag har alltid gjort saker på mitt eget vis, på gott och ont. 

Nu i vuxen ålder säger min far till mig att hur konstiga val jag än gjort och hur många problem jag än haft så har jag alltid landat med huvudet upp. Enligt honom så gör jag saker som 

"vanliga" människor bara skulle drömma om. 

Jag ser det inte riktigt på samma vis för jag bara testar och går det så går det annars får man prova något annat. Han har dock rätt i det mesta vad det gäller mina konstiga vägar och val i livet. 

Dem har bidragit till en oändligt massa livserfarenhet och skapat mig till den kvinna jag är idag, på gott och ont. 

Iaf. de vägarna och valen tar jag nu med mig på min fortsatta resa genom livet som ett positivt bagage och lär mig av det istället för att som tidigare, snubbla över det.

DÅ


FÖRNEKELSE

NU


ACCEPTANS

Mamma brukar säga att jag är stark och envis t om. den starkaste människan hon vet. 

Hon håller med pappa i hans resonemang ang. att jag alltid landar med huvudet upp. 

Idag ska det mycket till för att mina föräldrar ska tappa hakan eller lyfta på ögonbrynen för något som jag tar mig för. Det går helt enkelt inte mer. De har redan sett och hört allt.  

När jag var tonåring och bodde hemma så fungerade inte jag och pappa tillsammans alls. Mamma säger att det är för att vi är för lika och envisa som människor. 

 Allt pappa sa gick bara in och fortsatte rätt ut. Oavsett vad han sa så gjorde jag ändå vad jag ville och han blev arg och gav mig olika straff såsom föräldrar gör.

 Jag blev av med tv.n, fick utegångsförbud, indragen veckopeng mm.mm men inget av det bet på mig. Jag vande mig snabbt och levde som en rebell i mina föräldrars Gulag.

Jag överlevde utan tv och gick ut fast jag hade utegångsförbud som i sin tur ledde till ett nytt utegångsförbud som jag även det ignorerade. 

Jag skolkade naturligtvis, ofta och jag hoppade av gymnasiet 3 ggr och påbörjade 3 olika linjer men fullföjde såklart inte dem. 

De dagarna jag bemödade mig med att dyka upp på lektionerna så såg lärarna mer besvikna ut än lättade. De kände mig. Jag var inte där för att lära mig något.

 (Jag tyckte redan jag kunde allt man behövde veta)

Jag var där för att ställa till oreda!

CIWI - Jag har en diagnos.

Borderline, även kallat Emotionellt instabil personlighetsstörning.

Lite kort om diagnosen:
* Född med en högre känslighet.
* Mycket låg självkänsla.
* En känsla av att känna sig ful och oönskad.
* Lätt till tårar.
* Växlar mellan svart eller vitt, ofta svårt att hitta ett mellanting - en stabilitet.
* Sociala fobier. (Svårt att skapa kontakt med människor, skaffa kompisar, av rädsla att "man inte duger")
* Inga vänner pga att jag inte litar på någon (fast det är på bättringsvägen)

För ca 3-4 år sen, så mådde jag jättedåligt alltid. Hade ett ständigt behov av att bli sedd, hörd och "omhändertagen", och om man inte "daltade" med mig så kände jag mig oönskad, oälskad, ledsen, fruktansvärt ensam och desperat.

Jag ville inte leva. Jag försökte ta livet av mig. Tog piller, skar mig på armarna. Drack Theralen, hamnade på sjukhuset, sov i flera dagar.
En specifik dag så åkte vi in på sjukhuset 3 ggr, för att jag hade skurit mig så djupt att det behvöde sys. Då var jag verkligen desperat, kände mig fruktansvärt ensam. Fast jag hade Daniel... Inte hans fel, utan det var helt enkelt min Borderline som jag inte kunde hantera. Mina känslor var helt uppåt väggarna... En sak man alltid måste komma ihåg, som Borderline-patient; Känslor är bara känslor, de är inte alltid verklighet!!

Men då visste jag inte vad som var fel på mig. Jag började forska lite på Nätet. Jag Googlade "depression" och olika känslo-begrepp. Till slut kom jag in på en sida där det stod om alla olika egenskaper som man hittar hos en Borderline-patient. Här följer lite exempel:

• Du känner dig ofta arg, deprimerad, olycklig och har ångest. Känslorna kan gå mot leda och tomhet eller skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet.
• Du kan ha svårt att tygla dessa känslor och uttrycker dig ofta nedstämd. Du är impulsiv.
• Du tycker inte att du duger. Du har en negativ självuppfattning. Det kommer till uttryck genom exempelvis missbruk av sex, alkohol, droger eller självmisshandel, inklusive självmordsförsök.
• I allmänhet lyckas du ändå dölja dina känslor och förställa dig för att passa in socialt.
• I nära personliga förhållanden kan du däremot bli krävande och lätt hamna i beroende. Du är rädd att bli övergiven.
• Du pendlar mellan intensiv beundran och nedvärdering av andra människor.
• Andra kan uppleva dig som ombytlig, anpassande och opålitlig, känslokall eller aggressiv och dra sig undan, vilket naturligtvis inte gör det lättare för dig. 
• Självskade-beteenden.

För mig är det inte mycket aggressivitet, inte alls, utan jag är mer den som blir ledsen. Vissa människor med Borderline, blir oftast arga. Jag blir sällan arg, utan jag blir ledsen istället.  Men visst kan jag bli arg också, som alla andra människor. Men när det gäller min Borderline så präglas den mest av tårar och nedstämdhet.

Har oerhört svårt för att ta negativ kritik, speciellt om det kommer från en arg person, blir helt lamslagen då, vill bara gå och lägga mig och sova bort det som gör ont i själen. Tar saker och ting väldigt personligt, i vissa sammanhang.

Jag har inte tid att gå mer in på det just nu, så vi lämnar det här, så återkommer jag med mer vid ett senare tillfälle.

CIWI - Det är ingen vanlig dag, för det är Cowi´s födelsedag.

ETT STORT GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN TILL VÅR UNDERBARA COWI.

Den unga snärtan blir 33 år gammal idag, den 8 Maj. 

6 dagar efter min sons födelsedag.
Två oxar. Förstår ni vad jag har att tampas med
*puuuhh* Haha.

Oxen är sinnlig och lojal. En pålitlig vän som står med båda fötterna på jorden. STÄMMER.
Oxen är rejäl och håller sina löften. ABSOLUT.
Oxen är i regel lugn, trofast och tålmodig, men mycket envis! JA DET SKA GUDARNA VETA!
Venus skänker Oxen en inbyggd känsla för färg och form. Ett intresse för kläder, inredning, dofter, blommor, konst eller musik hör till bilden. STÄMMER MYCKET BRA.
Barn, djur och natur ligger denna personlighet extra varmt om hjärtat. ABSOLUTELY!

För att ha levt så mycket som hon har hunnit göra med alla spontana resor, flytten från Sverige, tränat kampsport, jobbet som säkerhetsvakt/livvakt, alla vackra kläder Cowi har sytt.
Allt gott i hennes liv och även allt skit hon gått igenom.

Då är 33 år ingen ålder! Hon har hela livet framför sig.
Och de som är lite äldre säger att livet börjar vid 40.
Så den kör vi på; Jepp, livet börjar vid 40!
(Jag fyller ju 30 om två månader)

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN UNDERBARA, VACKRA, FINASTE COWI.
DU ÄR MIN BÄSTA VÄN OCH JAG ÄLSKAR DIG, AV HELA MITT HJÄRTA.

 

COWI - Den blinda Ankungen, del 1. (Dag 33)

"What we gonna do right here? Just take you way back, way back in to time" -Ginuwine

Jag har efter noga övervägande bestämt mig för att berätta lite om min barndom. 

Jag har fått lite olika förfrågningar om jag vet hur jag blev som jag blev och vad som utlöst alla tragedier och mitt sätt att vara som person.

Ja det vet jag!

"Den blinda Ankungen" 

är en berättelse från djupet om mina minnen och tankar från det förflutna.

Berättelsen kommer att bli lång och jag ska berätta hela men har bestämt mig för att skriva den i olika delar.

 Jag vet inte riktigt ännu hur många det blir men skriver den fortlöpande utan andra inlägg emellan.

 Detta blir del 1 och nästa gång jag skriver i bloggen kommer då att bli del 2 osv.

 Tyvärr blir jag tvungen att cencurera lite och klippa bort lite exakta detaljer pga. andra människors involvering och jag vill inte lämna ut någon för mycket.

Den blinda ankungen, Del 1.

Mitt allra första barndomsminne.

Jag sitter på golvet och leker med mina barbiedockor men jag kan inte se någonting.

Jag har fått en lapp över mitt vänstra öga.

 "-Denna lappen måste du ha för det har doktorn sagt. Den ska hjälpa ditt högra öga" 

Det var alltså en lapp jag fått för att träna upp skelningen på mitt högra öga. Jag var ca. 3-4 år när jag fick den bruna lappen. 

Sen visade det sig att jag inte bara skelade på högra ögat, utan 

var nästan helt blind och hade bara vagt sidoseende där jag kunde urskilja ljus, mörker och rörelse.

Jag kommer ihåg att jag öppnade fliken på lappen så att jag kunde se vilka kläder dockorna skulle ha. Varje gång min far såg det så petade han ner den igen. Efter att ha snubblat och trillat mm så insåg såklart mina föräldrar att någonting var fel och efter vidare undersökningar så kom läkarna på min synskada. Min mor sa till mig i vuxen ålder att den diagnosen gav svar på så många frågor om mitt beteende. 

Jag hade jämt och ständigt knipit henne när hon ammade mig samt varit en mkt. lugn bebis som knappt rörde sig osv. på gränsen till apatisk. Min blick var djup och stirrande och jag hade alltid tittat folk rätt in i ögonen. Detta är något som jag än i dag får höra.

Om mina ögon

De är ofta vidöppna och min blick är djup och stirrande. Jag tar ofta ögonkontakt och håller kvar den. 

Detta låter lite sjukt men jag har fått många problem för detta.

 Folk tror att jag muckar gräl osv. eller blänger på dem. Senast förra veckan fick jag frågan

 "Varför ser du så arg ut?"

Me?

What?

Jag är inte arg!!!

*Suck*

Jag såg bättre när jag blev av med lappen och som tur var så ser jag ruggigt bra på vänstra ögat.

 Jag har alltid varit energisk och nyfiken och orädd. Det är något som jag faktiskt ser som positivt idag men för min familj var det otroligt jobbigt!

Jag sprang ut ur lägenheten när mina föräldrar sov och klättrade och sprang runt överallt. 

Jag har en äldre syster som varit min lille övervakare och hon har alltid varit en ansvarstagande person och vetat rätt från fel. 

Jag däremot sprang runt överallt och tog saker från folk.

 "Snygg bil! En sån har inte jag så den tar jag!" 

och så rullade jag iväg med ett annat barns röda trampbil.

Redan som liten hade jag intresse för hushållsarbete. Jag hällde ut allt tvättmedel jag hittade i badkaret och slängde i all tvätt jag såg och klättrade upp i köksskåpen och tog allt jag kom över, åt upp det och lämnade kvar en redig röra. En morgon kläckte jag ägg i hela mammas kök.

 Det låg ägg överallt, i blomkrukorna på golvet...you name it! Jag och min syster fick varsin Hawaii-barbie med hår ner till fötterna. Jag friserade om hennes till en Skinhead men behöll håret på min egen. Jag tog i sönder det mesta jag kom över bland annat hennes porslinsdocka men förrutom det en hel hög med andra leksaker. Ja sån var jag.

Elak?

Nä...det tror jag inte utan tror helt enkelt bara att jag var väldigt krävande och behövde väldigt mycket stimulans och uppmärksamhet. 

Så ser jag på det idag. En del barn är så helt enkelt.

Min son var likadan och jag hade inte mående eller ork att ge honom allt han behövde. 

Det hade kanske varit lättare om man inte var ensamstående och olycklig.

but then again....mina föräldrar var gifta och bodde tillsammans och jag lyckades vara

 "All over the place"

 och vild ändå.

Jag skrämde barnen i sandlådan så ingen vågade leka med mig. Det var antingen 

"My way eller en spade i huvudet"

Det finns en serie på 3 bilder i min mammas fotoalbum. Jag var väl 1.5 år ca. och jag sitter i en kartong med en 1 årig flicka. Vi har varsin sjal och hatt på oss. 

Bild 1. Bägge våra ansikten syns och vi tittar in i kameran och ler

                          Bild 2. Bara mitt huvud som syns. Hennes huvud har jag dragit ner i botten av lådan eftersom jag försöker slita av henne sjalen.

Bild 3. Hon sitter utan sjal och gråter och jag ler.

Min pappa tog mig med till hennes familj när vi var lite äldre men hon kom inte ihåg mig. Kanske tur?

Nu när jag tittar tillbaka så ser jag en blandning av Pippi Långstrump, Emil och Madicken.

ADHD-barn eller bara krävande? 

När mamma skulle rita med mig och min syster så ritade jag ett snabbt streck sen var jag färdig och skulle göra andra saker. Det gick inte att vara i kyrkan med mig för jag skulle springa fram till pastorn eller överrösta honom. Jag har alltid synts och hörts. 

Det fanns lugna tillfällen också och dem involverar min storasyster. Vi kunde leka länge och fint utan bråk och jag har många fina minnen från hennes och mina lekar.

 Hoppas hon också har det lol...

När jag får barn igen så kommer jag att vara extra uppmärksam. Det finns inget bättre än erfarenhet och självinsikt som förälder. Jag har MYCKET självinsikt idag. 

Om min son/dotter visar upp ett liknande beteende så ska jag sitta med henne/honom och få klarhet i det, inte ignorera det eller skrika. Absolut ej skrika för det är fullkomligt lönlöst. det skapar bara mer problem och informationen når inte fram till barnet.

En annan sak är positiv förstärkning. 

Ur ett rent psykologiskt perspektiv så innebär det att man ska fokusera på det positiva hos barnet. Alltså betona det istället för att förstärka det negativa för det leder bara till mer negativitet. En annan sak är skam och förlöjligande. Det spelar ingen roll hur busigt, klumpigt eller jobbigt mitt barn är.
Jag kommer aldrig att kalla henne/honom dumma el. förnedrande saker. ALDRIG! Aldrig säga något som kan sätta ner mitt barns självkänsla som t ex. "Det klarar inte du" el. 

"Det är inte lönt för du bara slarvar bort det eller tappar det. det har hänt innan...bla bla..kommer du ihåg bla bla."
 Sen har vi skam och att sätta skam i barn är fel (enligt mig) Jag tror på begrundan men absolut ej skam.
Det är 2 skilda saker. Skam är inget man ska lära ett barn för den sätter inte stopp för dåligt beteende. Ta te x. mitt drickande som exempel. Jag skämdes och drack. Drack och skämdes. Skam förföljer en människa genom hela livet.
Den är livsfarlig.
Istället för att låta mitt barn skämmas så ska barnet få begrunda och klarar han/hon det inte själv så ska jag hjälpa till med den. 

Man ska alltid ge sitt barn en andra chans och tredje, fjärde osv. ALLTID!! Det är så de utvecklas genom ansvar och genom att man tror på dem!

Hur kan jag nu uttrycka mig om detta? Jag har ju hittills bara misslyckats i min föräldraroll! Hur kan jag komma här och tycka och tänka?

Svaret blir ett citat av Helana Af Sandeberg från
 "Tomten är far till alla barnen"

"_Jag har ju för fan själv varit barn"

 Jag tänker inte skaffa barn igen förrän jag lärt känna mig själv helt och hållet. Inte förrän jag är 100%! Denna bloggen har hjälpt mig en oerhörd bit på vägen. Genom att ta upp och skriva om saker och dela med mig av dem har jag blivit starkare som människa, sen att så många läser detta är ju väldigt rörande och det jag skriver blir liksom mer meningsfullt och äkta.

"Ett misslyckande är det bästa bagaget man kan ha om man planerar att lyckas."

Dessutom är lappen för ögat borta och jag kan se nu...

"Jag dedikerar detta blogginlägget till en underbar mamma, Ciwi!

Det tålamodet och den styrkan hon bär på imponerar på mig!

 Om jag ens kommer i närheten av den när jag får barn igen så blir jag väldigt glad.
Tack för att du hittade vägen in i mitt liv"

Även ett stort tack till våra läsare!

COWI - Old School (Dag 31)

Jag lägger upp ännu en video för jag hinner inte skriva något idag.

 Detta är min killes grupp som de turnerade med i Europa speciellt Tyskland under 90-talet.

 Min kärlek är påg nummer 2 med dreadlocks.

Gruppen splittrades 2000 och de flyttade tillbaka till USA.

COWI - Gangsterbrud för en dag (Dag 30)

Ciwi tyckte vi skulle ha mer liv i bloggen så jag lägger in musikvideon som jag är med i.

Det är min polare 4XD's nya singel som släpptes 1 maj.

När vi spelade in videon så var inte magasinet tömt på en av pistolerna och min kollega tar upp den och siktar på mig när jag sitter och sminkar mig!! 

"-Den är laddad" skrek jag och höll på att peta maskaraborsten i ögat!!

"-Oh shit, är den" sa han och la ifrån sig den direkt...lol

Jag och min kollega Adam samt min hund medverkar i öppningsscenen där vi rånar skiten av ett rivaliserande gäng.

CIWI - Dags för mer liv i bloggen

Jag kom på att vi har knappt lagt upp några bilder i bloggen.
Det blir lite färglöst och enformigt då, så jag börjar med att lägga till något, "bara för att".

Det blev en bild på mig och Holli, min 7 månader gamla flicka. 

COWI - Efterklok (Dag 29)

Ja visste jag det inte tidigare så vet jag det med all säkerhet nu iaf. 

Att vara nykter är ruggigt mycket bättre än att nyttja ruset.

Vaddå dricka ibland?

Normaldrickare?

NÄ

Det vill jag inte!

Jag vill inte ens vara det.

Jag vill vara nykter och må bra.

 Jag fick tydligen för en sekund för mig att jag saknade känslan av hur mysigt det var att dricka lite men har fått klart för mig nu att det verkligen är något jag kan leva utan. 

Jag behövde väl bara en baksmälla från helvetet för att förstå. 

Jag brukade aldrig bli bakfull utan bara vakna upp med ångest. 

Nu är det tvärtom faktiskt. 

Ångesten har uteblivit och det tror jag beror på att jag var ok med att prova och jag mår bra i psyket så inga obehagliga överraskningskänslor har poppat upp. 

Mitt fysiska mående däremot är inte bra. 

Så underbart som min kropp mått fysiskt utan alkohol är ju verkligen så jag alltid vill må. 

Nu känner jag mig sjuk och skitig och det känns som om jag smutsat ner min kropp.

 Cigaretterna är också boven i det hela. 

Jag dricker bara om jag röker så nu får jag väl försöka sluta med det skitet också. 

Lönt att gå och undvika att få leverskador om man ändå ska få KOL eller lungcancer?

Hur kan man vara så dum att man super och röker alltså? Hur kan man vilja förpesta sin kropp på detta sättet?

Nä nu ska jag gå och blanda en riktigt god proteindrink och ta ett Eucalyptus-bad och försöka skrubba mig ren. 

En rejäl j*a ursäkt till min kropp är väl på också på sin plats.

COWI - X-Factor (Dag 28)

(Detta inlägget är bara jag som freebasar och är ej relaterat till någon fakta)

Nästan alla har vi ett x som vi inte vill vara tillsammans med mer. 

Ett x som vi är glada över att ha lämnat bakom oss oavsett anledning men den gemensamma nämnaren är att vi lämnat x.et bakom oss AV en anledning.
Visst kan man stöta på denne igen och kanske tom. vara på en gemensam fest utan större drama.
Det betyder dock inte att man kommer spendera natten tillsammans.

Han/hon var ej bra för oss. 

 En viktig del i ett alkoholberoende är den mentala biten.

Jag skulle nästan vilja påstå att den utgör 90% av själva beroendet och den fysiska biten de resterande 10. 

Hur vi tänker och resonerar kring vårt drickande.

 Skammen över att dricka ligger nog inte enbart i drickandet utan man skäms för att man fyller ett hål på fel sätt. Man har igentligen inte problem med alkoholen utan det är livet.

Man vet om att man mår dåligt men tar ej hand om läget utan täpper igen det istället.

Att dricka när man är ledsen eller känner sig ensam och övergiven är en definitiv "alkoholtrigger". Människor som får återfall tror jag får det genom en utlösande faktor, oftast negativ. 

Hur gör man om man är beroende och vill ändra sina dryckesvanor till normala vanor?

 Dricka långsamt, ej fortsätta tills man stupar och hålla det till en gång i månaden?

Går det, efter att ha varit vanesdrickare tom. alkoholist eller är alkoholist? Det sägs ju att en gång alkoholist alltid alkoholist. 

Men

Om jag inte vill vara alkoholist då?

Om jag vägrar?

Om jag kanske vill gå från att bli klassifierad som det till att bli normaldrickare igen?

Kommer det aldrig fungera eller?

Statistiskt sätt kanske oddsen är dåliga men det betyder inte att det är omöjligt.

Inte enligt mig iaf.

Om man vet varför man börjat dricka och fått klarhet i det och sedan bestämt sig så borde man ju inte hamna i fällan igen?

man är ju en erfarenhet rikare.....eller?

Så här ser jag på det.

Jag VET vad som hände OCH jag erkänner för mig själv och ANDRA.

Jag bestämde mig för att göra något åt det och aldrig i livet att jag hamnar där igen.

NO WAY!!

Iaf.

Jag kanske lurar asset av mig totalt. Det har som sagt hänt tidigare....
Dock skulle jag vilja påstå att jag är ett steg före denna gången.....

eller inte?!

Idag umgås jag med mitt x som i detta fallet representerar 4 öl.

Vi är på grillfest med Ciwi och hennes familj genom Skype.

Efter en klunk blev jag smånojig och gick in och hämtade min stora kärlek (lådan).
Min motivationslåda innehållande min framtid med mannen jag älskar och min älskade son.
Jag tog upp babykläderna och luktade på dem och stängde mina ögon.
Allt var ok!!
Jag hade inte tappat fotfästet!

Jag gick tillbaka och tog en klunk öl och tände en cigg.

Mitt x och jag kan umgås på en fest men det innebär inte att x.et kommer att spendera natten med mig.

Endast min stora kärlek får det privilegiet.


Efter 4 öl får han gå hem.

Det stora testet var alltså inte "att klara 28 dagar utan alkohol"

 Face de Facto people.

Alla kan hålla sig 28 dagar om de vet att det är fritt fram att dricka sen!
Det stora testet blir "kommer jag att kunna fortsätta mitt nyktra liv om jag dricker idag"?
Utan att hamna i vardagsdrickande igen?

Det återstår att se.

Finns bara 2 utgångar.

1. Det kommer att gå bra för jag har bestämt mig för att att ej hamna i skiten igen

Eller så.....

2. Blir jag helt enkelt en siffra i statistiken....

Jag skäms inte utan står för att jag helt enkelt tyckte att det satt riktigt fint med några öl ikväll men att det inte skulle bli en vana utan endast IKVÄLL sen får det gå 3-5 veckor till nästa gång.

Misslyckas jag så är jag ännu en erfarenhet rikare och får helt enkelt börja om från början.
Jag skäms inte i alla fall.

Jag lovar på heder och samvete att enbart tala sanning i denna bloggen så
 "If I screw up, you'll know about it"

But then again....

Jag har ju druckit öl nu och vem kan lita på en alkis? ;)

Nä...skämt åsido, det enda jag tänker på just nu är hur arg nyktra jag kommer att vara i morgon lol.
Det kommer antingen vara ett j*a ångestinlägg eller oxå kommer jag att åberopa human sanity.
Så här säger jag idag!
Jag skriver inte i denna bloggen för att vara ett bevis på en magnifik och duktig och stark människa utan den är helt helt enkelt bara en kvinnas kamp tillbaka till ett sunt liv och om det innebär att misstag "återfall" görs på vägen så fine....
Det är inget jag tänker dölja för någon och absolut inte för mig själv eller mina bloggläsare.

I owe myself and u guys the truth...

It's the only way I can be judged...

Fair and square!

COWI - Blodiga minnen (Dag 28)

28 dagar utan alkohol!

Hur känner jag mig?

Stolt!

Riktigt stolt och glad.

Resan är inte över än men förhoppningsvis slipper jag de värsta abstinenserna nu.

Lyckan från insidan börjar infinna sig och den är äkta.

Inte ett dugg fejk.

Nu är jag förvisso inte "Santa Claus-on-Disneyland-getting-laid-lycklig" men kan känna mig hyfsat glad och nöjd med det lilla. 

Jag och Ciwi ska fortsätta med bloggen såklart och kan nog lova att det blir några spännande och roliga inlägg då och då, inte bara misery och mörka tankar. 

Bloggen har väl börjat ändra skepnad från typ. olyckligt liv till ett lyckligt. 

Hur gör man? 

Ja det ska vi försöka klura ut här.

Idag började iaf. min dag klockan 4 på morgonen för då vaknade jag pigg och energisk. 

Min första tanke var att jag skulle städa och organisera min garderob och då såg jag min fina kappa.

Vårkappan från Vila med blodstänk överallt. 

Den var tvättad men blodet hade ej försvunnit och jag hade bestämt mig för att färga den röd men det hade aldrig blivit av.

Det var på tiden att färga över blodet.

Det är nya tider nu och då vill jag helst inte bli påmind av dåliga minnen.

Varje gång jag såg kappan så blev jag påmind av de 3 helt sinnessjuka dagarna för 2 år sedan som satte igång hela fyllekarusellen och började med en vårdnadstvist ang. min son som jag då som bekant förlorade och slutade med att jag satt i baksätet på en polisbil helt blodig.

Det var jag som var "gärningsmannen"
Polisen tog mig på platsen...

Jag hade inte direkt gjort nån ansats till att sticka utan hade bara stått där arg och chockad tills dem dök upp.

Blodet kom från en 50 årig man som verkligen valt fel kvinna och fel tillfälle att attackera mig på.
Han fick all min vrede.

Det var sista gången jag satte min fot i Malmö och svor att aldrig mer återvända.

Jag ska berätta hela denna historien sen eftersom jag tidigare sagt att istället för att förneka saker bör man berätta om dem för att kunna gå vidare fast det får bli vid ett annat tillfälle för jag är sagolikt trött och måste ta en Power Nap...