Som sagt, vi kom lite i luven på varandra idag, jag och Cowi. Jag läste Cowis inlägg "Jag har koll, ingen fara. (Dag 10)" och sen berättade jag för Cowi att jag inte höll med henne om en grej i inlägget.
Oj oj oj! Två envisa jävlar med olika åsikter, som inte tänker ge sig någon av oss. Det blev ett jävla kacklande på Ciwi & Cowi.
- Men du förstår inte.
- Jo det gör jag.
- Nä det gör du inte!!
- Jo det gör jag!!!
...resten av dialogen är privat.
Hur som helst, det blev lite högljutt, vi försökte överrösta varandra, utan vidare framgång. Sen slutade det med att lipsillen Ciwi började gråta och klickade Cowi på Skype. Men efter en liten stund så ringde Cowi igen. Jag satt och snyftade och Cowi var besviken för att jag hade klickat henne, men vi pratade om det och blev vänner igen. SÅKLART!
Till Cowi.
Så... Nu har jag berättat att jag började böla pga ett litet pytte-bråk, så nu kan jag lika gärna ta upp ett annat problem jag har som handlar om just; Min känslighet.
Jag har Borderline. Eller rättare sagt Emotionellt instabil personlighetsstörning, eller född med en högre känslighet. Ja det finns många benämningar och beskrivningar på vad Borderline är och vad man kallar det.
Iallafall för mig personligen innebär min Borderline att jag är extremt känslig, jag blir väldigt lätt ledsen och gråter lätt. Och i detta fallet med mitt och Cowis bråk så kändes det som att Cowi tyckte att jag var trög, korkad som inte fattade, för att jag inte var tillräckligt smart. Detta är dock MINA känslor och mina inbillningar - det betyder absolut inte att det är så det är, eller att Cowi betedde sig på ett sätt som skulle få vem som helst att känna så. Så var det absolut inte!
Den största delen av mina tonår och mitt vuxna liv har jag alltid fått höra att jag är korkad, dum i huvet, att jag inte kan nånting, att jag aldrig kommer få ett jobb, jag kommer leva på bidrag hela mitt liv och att jag är totalt blåst. Dessutom har jag fått höra att jag inte kan ta hand om mina barn och att "vissa människor" tror att han/hon skulle gjort ett bättre jobb. Hur man nu kan säga så till sin egen dotter (jag då) är för mig en gåta. Jag har dock aldrig tagit åt mig av just det där att jag inte kan ta hand om mina barn, för JAG VET att jag är en bra mamma! Utan tvekan, det har jag aldrig tvivlat på. Jag har så mycket kärlek och empati inom mig och mina barn är väldigt glada och trygga barn.
Jag kom precis på att hela min Borderline-historia är nog väldigt lång och jag har dåligt med tid nu, så jag skriver mer sen, antagligen ikväll/inatt.
JAG VILL TACKA ALLA LÄSARE SOM FÖLJER VÅR BLOGG, det är ett oerhört stort stöd att veta att så många människor är intresserade av det vi skriver. Det betyder mycket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar