Jag bröt ihop totalt. Jag klarade inte av att vara ensam och mådde oerhört, extremt dåligt. Troligtvis hade jag Borderline redan då, för det var så tydliga symptom nu när jag tänker tillbaka och nu när jag vet vad Borderline är. Rädslan av att vara ensam, rädslan av att vara övergiven, den brutala ångesten och det ständiga vädjandet till Fredde om att han skulle ta tillbaka mig.
De första dagarna bodde jag hemma hos min storasyster, med hennes man och barn. Jag klarade verkligen inte av att vara ensam, det kändes som att jag skulle dö av sorg. Problemet med min storasyster var att hon är inte den känsliga typen, så hon var inte speciellt förstående, att hela min värld precis hade rasat samman.
Jag minns en kväll, alla hade lagt sig och jag låg i sängen med min ångest och min mobiltelefon, och jag kunde inte låta bli att ringa till Fredde. Han svarade ju såklart (allt för att göra mig illa och håna mig när jag var ledsen) Jag minns inte direkt vad som sas, men det var väl det vanliga "snälla, älskar du inte mig längre?, hur kan du inte älska mig längre?, du älskade ju mig då, snälla snälla lämna inte mig, jag klarar mig inte utan dig..."
Men det enda han sa vara att han låg med sin nya tjej i hennes säng och dem hade precis haft sex. Och så hörde jag henne i bakgrunden. Dem var riktigt elaka båda två. Där låg jag i min säng och grät och vädjade till honom, som varit så kär i mig för inte så länge sen, medans dem hånade mig och berättade hur kass jag var och hur bra Hon var, hur mycket snyggare Hon var och hur lite han brydde sig om mig, att jag skulle låta honom vara ifred.
Det VÄRSTA i detta uppbrottet var att jag såg hans familj och hans mamma som den mamman jag aldrig själv hade haft; hon brydde sig om mig, hon uppskattade mig, hon frågade mig om skolan, hon skällde på mig när jag skolkade... Min Yve... Än idag betyder hon, och de andra i hans familj oerhört mycket för mig!
Efter att ha bott hos min syrra några dagar så prövade jag att flytta hem till min egen lägenhet igen. Då hade jag även börjat umgås med en tjej (Erica) som kom att bli en väldigt betydelsefull, nära vän i allt detta helvete som jag gick igenom. Det gick inte alls bra att sova ensam, så denna gången var det min vän Erica som jag flyttade hem till. Vilken underbar familj, vilken fin sammanhållning och sån respekt de hade för varandra. Något som jag aldrig känt i min egen familj. I min familj var jag (och är fortfarande) van vid att bli kallad dum i huvudet, den dummaste jävelen som kan gå i ett par skor, blåst, slyna m.m.
Jag tror att jag bodde hemma hos Ericas familj i ca 3 veckor och det var verkligen underbart, det hjälpte mig sååå mycket. Varje kväll efter maten satt vi allihop, hela familjen, i soffan och tittade på Big Brother. Det har jag aldrig upplevt i min egen familj att alla sitter och kollar på ett tv-program tillsammans och skrattar och myser. Hemma i min familj är det faren som bestämmer vad det ska tittas på och då är det oftast Nyheterna eller något annat debatt-program, och då ska alla hålla truten så han kan höra. Jättemysigt, eller!?
Nästa sak som dyker upp i mitt minne är att på morgonen när det är dags att åka till skolan så har jag blandat Cola och vodka i en 1½ liters Cola-flaska, och den dricker jag på väg till skolan och inne i klassrummet. Läraren märker inget till en början för det är ju "bara läsk". Men efter nån timme så kallar de ut mig i korridoren och undrar hur jag mår, sen nästa sak jag minns är att jag åker taxi till Psyk. Efter psyk sätter jag mig på cykeln, fortfarande packad, beger mig hem till Fredde för att än en gång försöka få honom att ta tillbaka mig. Utan framgång såklart.
Sen började jag umgås med en kille som tog droger och jag började käka Ecstacy. Sen vid årsskiftet, Millenium, träffade jag min nästa pojkvän, Pontus, en riktigt elak jävel, och nu var jag en riktig narkoman. Tog droger och drack alkohol VARJE dag! Sen höll det på så i 6 år och detaljerna berättar jag nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar